2018-sammanfattning!

Min första känsla när jag tänker tillbaka på detta året är - I DID IT!
 
Nu ska vi se om vi minns allt.. 
 
Började året med pluggandet till Licenserad Kostrådgivare. Vilken kamp, tårar, ångest, stress. Familj och vänner var stöttande. Jag har aldrig varit så förvirrad och tänkte varenda dag:-Janet, du är helt dum i huvudet, vem tror du att du är? Du som knappt tagit dig genom skoltiden, hur ska du klara något så här svårt?
För svårt, det var det med råge. Många tårar och mycket tvivel....
 
5 april, exakt 4 månader och en dag senare, gjorde jag tentan. Det strulade då jag har en apple dator och de har pc datorer. Kom inte bilder och texter som det skulle och jag fick ringa till dom med inget svar. Asså jag höll på att gå av på mitten! AAAAA! jeeeellppppp!!! Stressen var maxad och jag fattar inte hur jag höll ihop det hela, men det gjorde jag... på nått sätt..
 
Väntar var olidlig. Dagarna gick och jag var så säker det gått skit. Det kändes skit men vet du, jag brydde mig inte. Jag hade tilldelat mig kunskap för egen del och går tentat åt helvete, ja.. då var det så det var menat och jag skulle inte göra omét! 
 
94.7%... JA! Du läste rätt! Det var svaret som kom åter veckor senare.. Jag hade alltså klarat tentan med GOD marginal!
 
Jag kan alltså nu titulera mig som Licenserad Kostrådgivare...
 
Jag var sjuk i veckor efter, av all stress, mega superduper sjuk och det kändes som jag aldrig skulle stå på benen igen. Jag låg.. låg.. låg.. kroppen ville inget mer..
 
Min underbara svärmor Kia, kom förbi. Jag berättade att jag nu klarat tentan och jag vill verkligen skriva min matbok som vänner tjatat i alla år på mig att jag ska göra. Men först måste jag spara pengar. Kia säger:- Börja du skriv din bok, jag betalar! Jag bröt ihop. Ännu en möjlighet har öppnat sig. Boken ska bli av.
 
Här någonstans blir min fina kusin diagnostiserad med samma diagnos som mig, vilket är helvete. Hon får samma rekommendation som mig, ta b12 sprutor. Jag har ju inte fått någon läkare som velat undervisa mig i hur man sprutar sig själv, så jag har inte kunnat använda mina sprutor fram tills där. Kusinen kände en sjuksköterska som tog mot oss båda i kusinens hem. Efter den dagen kom ett litet andningshål- b12 sprutor.
Det är livselexiret, tack!
 
Sommaren var vrålhet, jag red kl 5 på morgonen och därefter var jag mest inne och vilade från värmen. Stefan högg gräs med lie och stress över årets höskörd var ett faktum. Vi säkrade lucern och höskörd och betalade ockerpriser för det. Mådde inte skitdåligt men inte så lysande heller. Men jag höll fokus till hösten, där nästa mål kom.
 
2017 ska jag ha sagt till min vän:- Anna, jag kommer träna Exito som om vi ska till Arne och träna en tredagars kurs. Om det inte blir till nästa år, må så vara men jag och han ska va förberedda om chansen kommer. 
 
Möjligheten kom, slutet på oktober åkte vi till Lyckans Gård i Gränum för att träna för Arne. Jag var nästan symtomfri vid det här laget. Jag hade tränat varje morgon hemma, både mentalt och fysiskt, jag hade gjort träningsplan för Exito fram tills datum för träning, matplan och strukur var gjord. Vi var ett bra team jag och Stefan och vi hade reservplaner. 
 
Som jag skrivit om innan här, det gick ju skit på träningen för Arne. Idag vet vi att han hade smärta i sin höft tack vare Mia på Alternative Healthworks och sen även BEST BOX som bekräftade det inkl rest efter skador sen olyckan så jag är inte så ledsen längre. Han gjorde så gott han kunde, men det var vad han klarade för stunden. Exito och jag har haft våra samtal om det där och vi har ett gott förtroende för varandra. Jag litar på att han säger till och han litar på att jag i framtiden lyssnar in lite till. 
 
Jag tog mig genom det och jag grät av lycka när vi körde hem. Fan. fattar du? Detta ska va omöjligt för mig egentligen! Självklart var det inte så bra som de "friska" men jag gjorde allt jag kunde utifrån min sjukdomsbild. 
 
All förberedelse, allt allt allt som behövdes göras innan... och så kom första priset efter...
 
Jag var sjuk i en månad. Totalt däckad. Jag försökte rida, vissa dagar bättre än andra men det kostade rejält och sänkte mig än mer så det var bara att inse. Var still, ligg still, ät, andas, öronproppar men inget mer.. STILL.. annars kommer jag aldrig åter.
 
Men jag känner att det försatte mig längre bak i båten. Jag har inte längre utrymme att spela på min sjukdom. Om det beror på min ålder eller sjukdomens djävulska klor, det kan jag inte veta. Men jag känner mig själv så väl vid detta laget. Jag kommer inte komma till den punkten igen som jag var före Arne, den bron är bränd, den är offrad. Jag offrade en del av mitt friska jag till den sjuka delen. Den sjuka delen kommer alltid vinna.. men fram tills den vinner helt över mitt liv,  ska jag få delsegrarna..
 
Jag sörjer att jag var tvungen att va så jävla envis att jag offrade en del av min hälsa men samtidigt så förbannat glad att jag gjort något jag velat, om än inte perfekt, men jag gjorde det! Jag behöver inte fundera mer över hur det var och jag kan gå ur hästlivet med en post till på min bucket list, som är avbockad.
 
Det bästa på kursen var deltagarna. Där fick jag fantastiska möten med underbara människor. Som jag saknat och tjatat om att få möta likasinnade. Det fick jag här på kursen. En hel skock faktiskt, vilket har berikat mitt liv med nya bekantskaper som jag lägg varmt om mitt hjärta. 
 
På höstkanten när jag var stilla, började receptskrivandet till min bok. Det är allt annat än lätt kan jag säga. Jag kommer ha hjälp av Leif Bokmorskan för att göra själva boken till nästa år, men först måste jag göra allt arbetet själv. Ett passande arbete när man ändå måste vara still. Lite roligare still iaf, ibland när hjärnan funkar. 
 
När jag var hyffsat på benen, startade träning på på DKA igen. Det kom då en öppning om möjlighet till att täva Skills att arms till nästa år. Jaha, vem har nästan framme då om inte jag! hahahahha!! 
Vad behövs för att tävla skills då? Jo, för det första behövs vapen av flera slag, lans, svärd, klubba bla. Det behövs skapas en karaktär från medeltiden. Det behövs reggas ett eget vapenmärke som då blir ett godkännande för sin karaktär. Man behöver träna och själv vara jättestark och så behöver man en häst.. 
 
Det där lilla med att han en häst som är över 1.49, rejäla tävlingsnerver och förbaskat bra utbildad för det finns ingen tid att utbilda till 2019 inte.
 
Seriöst känner jag att det är to much. MEN! Jag har väntat sen vi köpte Nikki på det här och jag sa när jag blev sjuk för 22 år sen :- Bara jag får tävla en gång till så är jag nöjd. Jag vill inte snubbla på målsnöret, jag vill verkligen få göra det här till nästa år, jag VILL verkligen.
 
Här har jag fantastiska vänner som stöttar. Nån är duktig på att sy, nån med läder, Stefan gör vapen och !! Hör här.. jag har tom en fullfjädrad tävlingsklar häst som jag ska testa i vinter för att se vad han säger om Skills. Funkar det, har jag tom en häst! Fattar du!! Jag måste nypa mig i armen för jag fattar inte att det ens kan bli verklighet! AAAAAA!!
 
Nu gäller det att lägga tungan rätt i mun, fokus och struktur för att detta ska kunna gå. Tyvärr känns min kropp för sliten och jag kan inte se hur jag ska klara rida full energi 21 moment på under 2 min utan att rasa ihop. Men.. nu är det vinter, det är trögt för alla. Jag tränar, andas och jag har lite planer för att se hur jag kan lägga upp det. 
 
Exito repade sig dåligt efter Arne. Jag stöter på Mikaela Wright via facebook som promotar BEST BOX. Jag får möjligheten att testa det på Exito, med fantastiska resultat som ni läst om här. 
 
Jag ordnar nu i dagarna en träff 2 här på Ljungagård för andra att få ta del av denna fantastiska innovation för bästa hälsa och framför allt att förebygga och förespråka god hälsa.
 
Jag har i 2 år önskat mig att dela hästeriet med någon, det är så ensamt. Det kändes som det aldrig skulle komma någon. Vem vill ha lösdrift på en gård som inte är lyxig?
 
En dag hos akupunktören Ming, så stod hon där. Ljuset och den glada energitösen Christina från Ängelholm men boendes i Särna. Hon skulle flytta ner och behövde möjligheter för sina två hästar på lösdrift. Jahapp! Där var hon! och kom en natt i november efter många timmars körning.
 
 
Ja.. vad säger man.. Detta måste vara det bästa året på många många år!
 
Jag har så mycket att tacka min fina man Stefan för allt han gör för mig och vänner som tycker om mig som jag är. Vad mer kan man begära av livet.. nä.. funderar.. ju äldre man blir ju mer tacksam blir man för precis allt. Jag hoppas man utvecklar en förmåga att inte hänga fast vid det dåliga att fortsätta se det ljusa, det som är bra.. och för mig viktigt att fortsätta utmana mig. Jag är inte sjuka Janet, jag är Janet som strävar, vill och kan.. men ibland behövs en paus..
 
Från mig alla till dig alla, en God Jul och ett Gott Nytt År!
 
 
Hur ser ditt sammanfattade 2018 ut?
 
 
 
 
 
 

Världens mest fantastiska.. I förhållande till vad?

Min kloka vän Annikas ord- I förhållande till vad? Allt är förhållande till.. Till vaddå??
 
Människan har en förmåga att tänka i bilder.. dvs allt är still, som en stillbild på insidan.. Sen blir det vår verklighet. Det är beständigt. Så är det, punkt! Inget förändras.. för.. ska det det.. då måste man ju snida om den här fotoprintade bilden i skallen som är utristad i sten med gaffel och hammare, i så många minnen och tankar. Det finns bara en bild och det är min.. bara min.. den är sanningen. 
 
-Din bild? Nej men hallå, det är ju inte sann. Den ser ju inte ut som min bild. Min bild är sann!
 
Så leker vi memorispelet.. och ingen finner samma bild..för ingens bild är den samma..
 
Den som vågar ta fram sin hammare och gaffel, vågar titta på någon annans stens-runa, frågar, testar att snida om vissa linjer. Ja, den kan helt plötsligt få en ny bild.. och förhoppningsvis kan den andra också våga snida lite på sin i ena hörnan så helt plötsligt är det två, nästan i alla fall lika bilder.. och då känns det inte lika ensamt i världen längre.
 
Vi är lika! JA! vem vill inte va lika? Känna samhörighet, vara en del av. Coolt!
 
Till jul blir det ganska tydligt att människor är olika, i utanförskap, tom i sin egen familj. Alla har snickrat på sina egna bilder, sina egna verkligheter och sällan är någon intresserad att höra din bild av din verklighet för merparten vill stoltsera först med sin egen bild och trycka den i näsan på övriga som kanske inte är lika rätt fram.. eller kanske totalt känner misslyckande över sin bild.. 
 
Samma är känslan i hästvärlden. Alla har sin bild av vad som är verkligheten. Alla tror sig veta. När någon säger att din bild inte stämmer med min bild, skriiiiiiker hästvärlden.. 
 
Flertalet sitter med sin bild under armen, tvärvägrar ta fram hammaren för de är redan klara med sin bild. Det finns INGET på den som behöver ändras. Och DU får INTE titta på min bild, du får snicka din själv. 
 
Men.. om jag brinner för att lära mig snickra min bild på ett annat sätt, om jag behöver skaffa mig en ny hammare för min har gått sönder, vart vänder jag mig då? Om du har din hela hammare, inte vill berätta hur du kunde skaffa en ny, du är klar med din bild och du sitter leendes.. 
 
Min tro är att du måste ha det mest fantastiska.. Jag blir ledsen och känner mig misslyckad, världelös och oduglig. 
 
Nu kan man välja. Antingen sätter man sig ner.. sidan om den mest fantastiska och.. bara sitter.. 
Får inte ta del av, inte få se, inte använda dens kunskap om ny hammare, ny bildskapande.. inget..
 
Eller
 
Kan man välja att fortsätta söka.. 
 
Söka efter andra sökande.. som också förlorat sin hammare.. som välvilligt vill visa sin bild i undervisning, att dela sin kunskap.. På vägen skapar man liknande världsbilder.. Av lärandet.. tillsammans..
 
Denna ensamma, hårda, karga väg till något annat. Hur vet jag att det är något annat? Nä det vet jag inte.. kan aldrig veta..Hur vet jag att det är dit jag ska gå? Det vet man inte. 
 
Jag tror att livet sker inte sittandes, vare sig man är sjuk eller ej. Att resa sig upp, gå mot något, bara att våga resa sig från den som sitter, tacka så vänligast och gå.. i fullständig tro att komma dit man ska.. att våga låna en hammare, att våga snickra lite på sitt ena hörn.. att våga skapa sin egen bild men dock i samspel med andra. 
 
Allas bild.. världsbild är unik.. men den formas av de möten vi får på vägen. Möten får vi inte genom att sitta ner med bilden under armen. De får vi bara genom att våga släppa in andra i vårt liv, våga tro på morgondagen och ge... ge för att få...
 
 
Hur ser din bild ut och sitter du ner? 
 

Intervallträning efter 3 behandlingar med BEST BOX

 
 
Exito har inte varit riktigt på hugget sista tiden. Dels är det massa gräs i nya hagen som är grönt så garanterat extremt med socker, det är kallt och ruggit. Jag är inte den piggaste kniven i lådan även om jag inte är extremt dålig. Igår lyckades jag dessutom vräka i mig alldeles för mkt mandelmjöl så på tok för hög halt av koppar i kroppen vilket resulterar i fibro-värk. Men får skylla mig själv.
 
Vi har löslongerat i rundkorallen med gummiflis, vi har i ösregn parkerat vid pallen och suttit upp barbacka i grimma. Har faktiskt aldrig ridit/åkt så på honom då han kan bli jäkligt hetsig så det var första gången. Igår satt jag upp igen i regn och litet ledljus till ridbanan, barbacka och grimma inkl att fånga lansen i rätt position, lägga den på plats och sikta mot quintan. Vi skritta runt som garocha och bytade sida, allt med grimma och barbacka. Han var hur följsam som helst och gjorde det superbra. 
 
Efter BEST BOXs tredje behandling kunde vi konstatera att boxen "släckt" flertalet anmärkningar men fanns några kvar bla vä höft är kvar att behandla, vi måste finna en lösning för det. Men tycker den där smärtan och reaktioner vid palpering, klingat av mer och mer. Mmmm.. I går och i morse fanns ingen smärta alls hur jag än försökte palpera. Ohh.. då kanske det "bara" är en överansträngning efter Arnekursen? Jag menar barbacka med garocha borde ju inte vara så jäkla snällt? 
 
Så idag blev det så här:
Vibba 20 min, fortfarande ingen smärta.. så på med kläder han fick, bett och sadel. Planen var eg att rida till sjön för vattenträning men det hade redan börjat blåsa upp till storm så vi tog intervall isället.
 
Så ut på 400 m slingan här hemma.. 
 
Direkt kände jag vä höft dippa.. Försökte känna om det kom i hög eller låg hastighet, om jag kunde ställa honom eller han ville vara rak, huvud var, någon signal alls på smärta? ae.. inte så direkt.. Han lyssnade blixtsnabbt på skänklar och hand. Han kan vara seg annars, vill helst ha sporrar men jag tog inga idag och hade galoppspöet nerskjutet i vä chaps så ingen gaspinne märkbart precis för honom heller.
 
Han älskar slingan. Efter uppvärmning gick jag på skritt-trav intervall kort och sen galopp-skritt intervall kort för att köra 1600 m mer fritt tempo utan att springa skiten av sig.
 
Här brukar han bjuda till själv men det vi haft problem med honom är att det tar tid för honom att gasa upp och sen sackar bränslet. Efter första rehabdelen efter olyckan, när vi kom till rid-rehab och började lugnt intervallträna honom, kunde han inte svettas och han lixom tog slut i farten. Som lim under fötterna. 
 
Mia och Daniel har  satt nålar för att han skulle börja svettas, vilket lyckades helt ok, men det har gått fram och tillbaka i snart 8 mån ca. 
 
Ner i första kurvan och jag hinner inte säga gå förrens han ladda lustgasen och V8 samtidigt.. det sa bara PANG så var han iväg. Jag hann tänka att kurvan kommer lite väl fort där borta. Om jag försöker ta lite i bettet.. eller.. näe.. det gör man tydligen inte för han var i sitt esse! Det var stålmannen som flög fram, jäklar vilken kraft! Det är första gången jag känner att energin ärligt kommer bakifrån och jag har mer häst framför mig.. hela vägen.
 
Jag kan säga, att den kraften har han aldrig visat. Vi vet han är kraftfull, hey lusitano-PRE, vad kan annan bli än ett kraftpaket? men den har inte kommit ut någon direkt kraft utan mer som att fastna i ett sugrörskänsla, vilket vi såklart funderat på alla skador han har efter olyckan. Har han ont? Hur mkt till kan jag pressa honom? Är vi redan på max? Vill han inte? Är det mentalt? Är det fysiskt omöjligt för honom? Men jäklars i helvete. Här var inget omöjligt idag!!
 
Jag bromsade in efter första 400 metern för att se om vi är ok.. Det hade jag inte behöv fråga, han laddade för nya 375 m kvar: Bara säg till, för jag kan mer! Och jag sa: Till! och han ladda en ny vända.
 
DET är anmärkningsvärt, helt klart. Waow! 
 
Svett, andning, pigga ögon, lite lätt skum runt läpparna och fullständigt vaken och klar över vad som händer utan press från mig eller tvång. Magiskt
 
Obeskrivligt härligt måste jag säga.. vilken häst jag har!!!
 
Vi gick till stallet. Palperade ryggen och fick inte fram någon smärta.. fasiken så bra.. Men såg att vä bak stod jäklligt långt tillbaka och inte under honom. Varning.
 
Ok, på vibban igen 20 min efter ridning. Täcke på och vila några timmar tills han svettats av (jo jag kan klippa honom igen). När jag kommer tillbaka efter några timmar har tyvärr smärtan från höften kommit tillbaka upp i rygg. Detta vet vi ju kan hända och vi måste finna en lösning på det. Jag är medveten om det..
 
Men herre jäklars. Vad ska man säga?!! Jag är så förbluffad över vad BEST BOX har givit honom på bara 3 behandlingar.. 
 
Om jag förstått saken rätt kan maskinen gå in och punktbehandla de ställen som den läser av på häst (hund människa) som är i en belastning just nu och sen går den in och behandlar helheten. Och jag tror jag är rätt på det när jag säger att det är IR behandling.
 
IR behandling tar bort oxidativ stress som samlas i cellarna. Om cellerna är tynga av denna oxidativa stressen kan de inte fungera optimalt. Genom att få bort den oxidativa stressen kan cellen få en chans till reperation. Den här stressen som påverkar cellerna gör kroppen seg och kan inte få flöde i systemet. Utan flöde i blod, energi finns ingen styrka, som vi kanske upplever som en trött dag. Utan styrka kommer automatiskt en handbroms. Vi blir såklart vana till denna känsla och sätter en "normal" stämpel på det. Vi måste träna mer kondis eller banridning tänker vi kanske. Utan energi sliter det extremt på kroppen och skador är ett faktum. Ja, du ser säkert cykeln framför dig, som jag beskriver.
 
 
 
(allt som är struket är åtgärdat)
 
 
Genom att se dessa små små bristningar i BEST BOX, som kan blir skador framövert, ycker jag det är så värt att ge min häst, min dotter, min hund och min man denna möjlighet. Det är inget snack om det. 
 
Något som även kommit efter BEST BOX med Exito är att han blivit mer tillfreds eller lugn i stallet. Han har aldrig varit hetsig just i stallet eg, men kan mycket väl putta till en eller vara "någon annan stans" i huvudet. Han är lixom aldrig lugn. Men efter BEST BOX känns han tillfreds. Det har också varit en intressant upplevelse att få se vilken skillnad psykiskt BEST BOX har gjort för honom.
 
Jag vill själv göra en kontroll och behandling men problemet för mig är att det blir för intensivt och blir i dagsläget motsatt effekt. Min ME går i taket. Däremot märker jag, som står inne i boxen men sidan om själva behandlingsområdet, att det ändå påverkar mig. Jag mår så himla gott i kroppen, jag är positiv och framför allt har jag energi kvar.
 
Första dagen vi åkte upp till Halmstad var jag raketdålig. Det var eg inte alls bra att jag körde och vansinne så här i efterhand, men hästtjej som man är, är man odödlig såklart. Min kusin var med och min dotter kom till stallet där vi skulle få behandling. 
 
I vanliga fall, skulle jag blivit sängbunden några dagar efter en sån resa i fel hälsostatus.. men det blev jag inte.. Tänkte det är väl inbillning. 
 
Gång två hände samma sak, jag var inte raketdålig när vi åkte upp till Halmstad utan tja lite mittemellan normal kass och dagen efter tipp topp. Igen.. tjohoo!
 
Gång tre som var dagen efter andra tillfället, hade vi fixat fika och 11 behandlingar här på Ljungagård, det servades och minglades järnet. Flera flera timmar i BEST BOX och jag mådde så jäkla bra! Helt sannslöst. Jag stod med Athena vår hund en stund och då rusade hjärtat men det var det lilla jag var mitt i själva behandlingscentrum.
 
Jag mådde fint som snus i en vecka, sen kom segheten i kroppen tillbaka och i dag är jag väl inte den skarpaste kniven i lådan utan känner att det är på väg tillbaka till det här kämparstadiet.
 
Jag kan inget annat än säga: Jag är så tacksam för kontakten med Mikaela Wright som gav mig möjligheten att få testa BEST BOX, att få träffa deras demotjejer Steffie och Sue så jäkla goa tjejer och fantastiskt kunniga.
Jag är så glad att kunna erbjuda andra i vårt närområde möjlighet att få komma till Ljungagård och hjälpa sig själv eller sina pälsklingar genom aktivt ansvarstagande. 
 
Framför allt, detta är ett redskap för framtidens hälsa. Att finna en "reva" på insidan i så tidigt stadium är ett drömläge. Ingen av oss vill ha smärta i våra hästar, för ingen av oss har röntgensyn eller är tankeläsare.
Det handlar ju inte om att finna massa fel, det handlar ju om att finna möjligheter och leta på rätt ställe. En veterinär är fortfarande bara en människa med två ögon och oftast även de har trötta hjärnor. 
 
Det diskuteras just nu kraftigt om människans egenansvar i vården. Vi vill inte ta den utan ger över ansvaret till läkaren, sjuksköterskan, tandläkaren etc men det är bara så att vi måste ta egenansvar. Samma är det med våra djur, ta egenansvar för våra djurs bästa hälsa innan de blir sjuka. 
 
Jag kan bara säga: Jag älskar BEST BOX och får du möjligheten att testa den, tycker jag du ska ta chansen!
 
22/12 är det ny träff här på Ljungagård. Är du nyfiken på att träffas, mingla och samtidigt lära dig mer om boxen-välkommen!
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg