"Gör det bara"

 
 
Här sitter man nu några dagar efter, med en begynnande härlig förkylning. Ingefäratabletter, silvervatten på munsår men vad gör det? We did it!!
 
Jag är så sjuuuukt trött att det bränner i hela kroppen men ska försöka sammanfatta dagarna för dig.
 
Hela resan började eg för flera år sen och sen i somras har jag tydligen sagt, min vän Anna påminde min igår, att jag ville träna Exito så han skulle klara en 2 dagars clinic för Arne Koets men att jag var osäker om han skulle klara det. Men för att få något kortfattat försöker jag hålla mig till dagarna för själva resan.
 
Fredagsmorgon började Stefan köra Uffe till Charlottenlind. Eftersom vi bara har två hästar hemma behövde vi lämna Uffe på Hästhotell. Bil och transport var redan packade sen två dagar tillbaka så det var bara att lasta Exito när Stefan kom på retur och vände skutan mot Lyckans Gård i Gränum utanför Olofström. Där bor Linda med sin fantastiska familj.
 
Exito tog resandet bra. Jag var orolig då jag visste han skulle stå boxad i 3 dygn, hur hans kropp skulle klara det men just där och då såg allt helt superfint ut. Han var helt tillfreds med att vara borta. Supernyfiken och bara taggad. Lindas häst Ambar och Exito fann varandra mellan gallerna och blev direkt bundisar.
 
 
 
Eftersom Exito låst sig senast på träning borta valde vi att just åka en dag tidigare, alltså fredagen med tanke på att ta ett handpass på eftermiddagen. Vi handgick med honom, stod vid ridbanan när de andra tränade, vi gick in på ridbanan mellan ritterna och Exito kändes bara helt med på bolinerna.
 
Jag var såklart supernervös, det är man ju alltid men mest nervös för att jag inte skulle orka, att kroppen skulle lägga av. 
 
Mötet med Arne blev fint. Arne är en helt fantastisk man, varmhjärtad och så givande, han ger och ger av sig själv. Man känner sig fullständigt trygg, en känsla jag saknat hos många tränare. En begåvning har verkligen besitter att få sin elev att känna sig just trygg, att våga våga och även om det blir fel att bara släta över och gå vidare.  En till som jag får samma känsla med är Nina Lundgren veterinär, triatlet och simcoach
 
Som vi tänkt var det bara ett första möte, eg inga krav alls utan mest att Exito och jag skulle få känna av "temperaturen". Det gick helt ok och med Arne satte vi en plan för helgen. 
 
Natten gick lysande. Vi tog på oss morgonfodring av alla hästarna. Exito var lite stressad så vi tog ut honom för att handgå 45 min, sen flöt det på igen när han fått se sig om kring gården och Lindas andra hästar. 
 
Första ridpasset och Exito kändes 100% med i start, jag går in på banan med en stor skopa av självsäkerhet. Säger till Arne att Exito känns precis som hemma. 
 
Magplask.. Tvärnit.. handbroms.. Frustration.. Slita mitt hår... Ångest delux...
 
 
 
 
 
Exito tvärlåser sig.. Det blir  samma magplask ganska tidigt in i lektion, typ bara några minuter in. Jag höll på att tappa andan.. Fy faaan säger jag bara.. Jag vet ju att i det läget går det inte att trycka på Exito, att man gått över hans gräns på ett eller annat sätt, att han inte förstår övningen och jag varit otydlig. Det går inte att lixom pressa honom förbi det eller komma över det genom att stanna kvar på banan. 
 
Jag klev av banan med huvudet mellan benen, dumstruten och skämskudden upp in i hjärnan och jag ville bara åka hem. Känslan var som en betongklump över hela mig. Exito såg mindre bekymra ut när jag klev av. 
 
Andra ridpasset lördag eftermiddag valde jag att rida med goa Karin och hennes Welsh Cob och testa svärdsträning. Nu kan man ju tänka att man skulle fullfölja där vi avslutade förra lektionen men är det något som kan få loss handbromsen är det att göra just något annat. Min tanke var oxå att det troligen blir mer skritt oxå vilket underlättar. 
 
 
 
 
Jodå, det blev skritt med tvära svängar och testa slag med svärd. Exito totalt oberörd av svärden eller att en annan okänd häst var så nära honom. Han var stålsatt och visst svarade han på hjälperna. Jag valde att lägga min inre kompass på att "ha kul" utan att flamsa men släppa kraven och försöka komma tillbaka till "vi" känsla före att jag ska träna honom. Han var inte sugen på att trava men gjorde det, någon galopp blev det inte men ok, det var inte helt tvärnit iaf. 
 
Kvällen valde gänget att gå ut och äta, jag var helt slut och valde därför att gå för extra sömn. 
 
Söndag förmiddag ridpass 3. Jag bad få hjälp med att få ihop Exitos fram och bakände då det ser ut på film som de är lixom i vars en världsdel. Vi fick då en övning runt en stolpe. Öppna, slutor förvända slutor runt runt runt. Volten blev väl knappa 2-3 m och från en ostbågesluta så fattar man lixom bara galopp, det kan väl alla? HAHAHAHH! Exito bara:- Ehh..? Haallååå!! jag vet ju fan inte var jag har mina beeen! Så nä, det blev inget där heller men jag förstår vart Arne ville komma och kan nu jobba vidare hemma. Exito behöver arbeta upp flanken och det kommer ta några veckor om jag fokuserar på det nu en tid. Japp, bara att göra´t.
 
 
 
 
 
Jag hade sagt till Stefan att klarar jag mig genom lördagen är jag nöjd, söndagen är en bonus. När vi kom till söndags morgon sa jag att jag är nöjd om vi klarar oss förbi första lektion sen är allt annat bonus. Efter den första lektionen på söndagen bestämde vi gemensamt att vi skulle ta det timme för timme, hur kroppen kändes. Stefan menade att vi kan avbryta 5 min innan sista lektion om det är så men då sa jag:- Är jag uppstående och sitter till häst 5 min innan lektion, då får du fan fånga mig om jag svimmar av utmattning inne på banan för då kommer jag inte ge mig de kan du va säker på! Min man känner mig ganska väl så han sa:- Inga problem, rid du så fångar jag dig!.. 
 
Jag var nästan helt fastande under söndagen för att minmera belastningen på tarmen och 15 min innan vi gick in för sista lektion tryckte jag i mig dadlar för att snabbt höja blodsockret. Funkade skitbra.
 
Såklart kommer här ju en dundermiss. En så miss man bara inte får göra. Vi lägger på Exito täcke utanpå sadel då det började bli kallt i vinden. Stefan frågar om vi ska slå om magjordarna, Nej svarar jag det är ju bara ner dit. Halvvägs tar vinden täcket åt sidan varpå Exito sätter bakhoven på täcket och fullständigt fäller sina framben rätt ner i mackadamen.. Skämskudde nr 2.. Som tur var, var täcket mellan mackadamen och framknäna, men det kunde ju gått fruktansvärt illa. Gick upp med täcket igen, dog en smula och förbannade mig över att jag skulle va så jävla dum i huvudet. Beslutade att vi ändå går in på banan, visar Exito minsta tecken att inte vilja gå, hoppar jag av.
 
In vi går och sockret kickat in.. och säkert en stor skopa med envishet. Passet skulle vi rida med Linda och Ambar som var Exitos vän där på 1 min från fredagen samt Morguese hingsten Frans och Lovisa alltså bra energier tillsammans med honom. Det verkade va ett vinnande koncept. Åter igen visar Exito sin kompetens på att absolut ha 100% tolerans mot andra hästar som stöter i eller vapen som flyger, inte en min rör han. Vi fick till fina fattningar och han gick nära bomstöden när jag gjorde slag på shields-side utan att vika en tum. Jag lät honom ha lite halvlång tygel och massa beröm vid fattningarna allt annat med form och hållning sket jag fullständigt i. När han gjort några fattningar valde jag att ställa mig till sidan varpå han sänkte guarden direkt och visade att han var jättetrött. Jag valde ändå att fortsätta en kort stund till i skritt men avslutade så fort han visat att han ville mer, han svarade på att svänga utan tjafs han låste sig inte utan var med mig. Där avslutade jag med att hoppa av, spänna upp och tacka honom rejält med godis. De andra fortsatte några minuter till.
 
 
 
 
 
(Att rida med fäktningsmask var riktigt svårt. Man såg ju inte speciellt mkt ut, eller jo det gjorde man nog men ögat ville fokusera på nätet framför ögonen) 
 
 
Ja, min förhoppning var att Exitos energi sista passet skulle varit till första passet så det var ändå skönt att det till slut kom något ur det om än att det inte blev som jag trott.
 
Stefan hade redan förberett allt runt om så det var bara att klä av Exito och lasta honom, vilket vi gjorde. 
Vi tackade av Arne och Linda med tillhörade nya bekantskaper för färd mot Charlottenlind och hämta Uffe.
 
Uffe lastades på, han ville hem, mammas gosse och för säkerhets skull blev det en natt till på box hemma. Exito behövde vila och Uffe var ganska stressad över situationen att vi varit borta och lämnat honom bara sådär. Lottie har gjort det bästa för Uffe det vet vi, han har haft det helt fantastiskt bra men Uffe är Uffe och gillar inte förändringar, det vet vi. Kommer vi i framtiden att träna mer med Exito borta, får vi nog fundera på att skaffa ett sällskap till sällskapet för att lämna Uffe är inte ett alternativ känner jag fler gånger för hans egen skull. Exito hade nog sketet i vilket om vi lämnat honom på Lyckans Gård och åkt hem utan honom, där var så många vänner och han är inte beroende av oss på något sätt. Exito har en självkänsla på ett helt annat sätt som gör honom tryggare för olika platser.
 
 
Ja.. vad ska man säga om helhelten? På hela taget var det en otrolig resa, otroligt lärorika dagar både om mig själv, min häst, min man, kunskapsmässigt och framför allt knyta nya kontakter med likasinnade nördiga hästiga personer. Underbara var dom alla och som jag väntat på bara det, att träffa likasinnade. Det var lärorikt om hur mycket mina förberedelser inför denna helg med min kropp och min hälsa höll eller inte, var det höll och var det höll på att gå åt skogen. Priset som kommer nu efter börjar dock bli för dyrbart för mig vilket gör att jag är mycket osäker om jag kommer klara så många vändor till. Jag är orolig för att jag offrar för mycket och inte kan komma tillbaka till en vardag som är just nu eg ganska symtomfri men blir katastrof för varje gång jag pressar mig över gränsen. Att ha ME och pressa sig så över gränserna, det är rysk roulette. Jag hade inte klarat mig ens 2 timmar utan alla förberedelser, jag hade inte klarat mig utan Stefans hjälp och jag berättade bara för Linda hur det eg ligger till för att inte skrämma henne om jag skulle rasa ihop i en hög men jag ville inte berätta något för de andra. Det räckte de visste om mag/tarmproblemen resten låter vi va där, jag vill inte bli sedd på annat sätt än alla andra för jag är en av alla andra, punkt! Trots att jag valde att gå undan, inte medverka vid frukost, lunch eller äta ute eller ens vara med fysiskt vid markträningen var det ingen som kommenterade eller behandlade mig annorlunda vilket gjorde att detta var den enklaste kurs vi varit på där allt bara flöt på.
 
Exito gjorde sitt yttersta, jag vet det. Jag bryr mig inte om att ridningen gick skit, det får va men vilken prins som bara tog resan så bra, att va boxad så länge, att träna 2 pass om dagen, att möta nya andra hästar, att klara svärdsträningen så bra, att vara lika positiv till totalt 5 träningar på 3 dagar trots fadäsen med att snubbla på täcket. Ja, vad mer kan jag begära av honom! Det var ju fantastiskt!!! 
 
Jag tror jag redan har klurat ut vad som händer när vi kommer bort men jag vill fundera lite till och suga på den karamellen och se om jag har rätt, återkommer längre fram när vi testat av honom. 
 
Mottot för helgen blev "gör det bara" som Arne sa på svenska med härligt utländsk uttal och lite så kanske det är ibland. Ibland får man bara göra och se vad som händer. Vi var nog många som bara fick göra och se vad som hände denna helg. 
 
När gjorde du något senast med mottot "gör det bara"?
 
Detta år har jag gjort två saker jag aldrig trodde jag skulle få uppleva eller ens tänkt att jag skulle få uppleva:
 
1 Klarade min licens till kostrådgivare på 94.5%
2 Tränat 3 dagar på bortaplan (och dessutom bonusen för Arne Koets)
 
Har du gjort något i år som du aldrig trott du skulle få uppleva som du trots allt kämpat för i många år men börjat tveka om det verkligen skulle komma till dig?
 
Nu går vi in i höst och vinter. Än en gång kommer mycket att hända. Jag ska åter ta upp "bara gör det"-känslan och börja på min bok. Jag har lovat mig själv att göra det och jag bara måste göra det. Jag ska genast gå till skrubben för att ta ut papper och penna för att lägga i köket där jag nu ska börja skriva ner mina recept för boken. 
 
Så.. nu tar vi varandra i hand och säger i kör "GÖR DET BARA"
 
 

Skrämselhicka

 
 
Nedräkning för fullt.. känner mig fullständigt laddad, adrenalin delux och vill bara att det ska va över nu! hahahah!! Alltså inte för att man igentligen vill ha det gjort utan man vill njuta av ny kunskap utan mer att det är så jobbigt att längta och vägen dit känns så lång och mycket kan hända. Med min vanliga (o)tur så kommer väl Exito vara halt natten innan eller nått.. Det slår ju aldrig fel..
 
Det har börjats packas det som går att packa i förtid. Allt ska märkas upp och enkel text till Stefan och såklart för mig själv också men då jag redan har om jag får säga det själv, en förbannat bra struktur på mina saker känns det igentligen helt onödigt hahaha det lixom bara går så lätt att hitta allt och lösa, men det är mycket som ska med så lika bra att börja. 
 
Uffe kommer vara hos Lottie på Charlottenlind så det kommer bli väääldigt mycket körande på fredagen.
 
Jag tror inte detta kommer bli en vana. Dels blir det väldigt mycket dyrare då vi måste lämna en häst på hästhotell under tiden, sen tiden det tar att ligga och köra är nästintill orimlig om jag inte ska stupa på söndagen. 
 
Men, en gång i livet ska man väl få uppleva det.
 
Tyvärr gör magen sig till känna. Den har varit superbra, verkligen. Men så gick min mormor och kola vippen här i veckan som var och min mors stress påverkar mig nått så alldeles. Då får man ett kolhydratsug och tyvärr.. gör jag det dumma och trycker i mig mer än en halv Bjäre chips, så jäkla korkat.. Hur kan man va såå dum! Det är ju ingen ursäkt men stress gör en galen, sån stress iaf.. Så jag kämpar extremt hårt nu med magsmärtor, orkeslöshet som kommer och går, flushar i ansiktet. Men jaja.. jag är inte orolig, jag vet vad det beror på, jag är lugn i det för första gången. Det ordnar sig med magen...
 
I går hände något riktigt obehagligt.
Jag tog Exito som vilat några dagar för en tur till skogen. Han kändes lugn och sansad. Rider medvetet utan sporrar och spö för jag vill verkligen vänja honom av med det. men kände att jag nog fick ta till en liten kvist i skogen innan vi passerar vägen.
 
Det har bara hänt en gång förr att jag suttit kvar över vägen och så även denna dagen som närmade sig dessutom sen eftermiddag, gud tiden hade sprungit i väg för oss. 
 
Det var hyyysterisk trafik, asså verkligen hysterisk. Tänkte brukar det verkligen va så här illa? men jaha, jag brukar ju rida på morgonen efter rusningstrafik så det kanske kan va den skillnaden och nu var kl 17.00 så det är väl som det brukar. 
 
Väljer att snabba mig mellan två bilar och trycker till Exito med ett travkommando.. som totalt blir ett magplask-han tväärvägrar
Exito:- Över vägen GÅR man, det säger du ju alltid själv dumma människa... J
ag:- Ja jo det är sant men.. men det... eh.. kommer en bil fort..
Exito:- Jaha?! Man GÅÅR! (hästar förstår inte bilar och än mindre trafik)
 
Äppururuhahhf andan i halsen kliver jag av på andra sidan vägen och går till bommen, förbannar mig att jag försökt, han har ju rätt.. morr på mig.. kliver upp igen i granet, börjar rida lite mellan träden i småbackarna och Exito är nu toppladdad, svarar på minsta tanke att flytta sig och laddad till tårna. Älskar när han har den powern! Woaw! han är en 500.000 kr häst då
 
Vi hann rida i 3 min sen ... BOOOOOOOOOOOOOOOOOOMMMM!!
Det lät som ett kanonskott! Men tänkte det kom uppifrån vårt håll.
Helvete! Älgjakten! 
Ahhhrr.. ja, inte bra att vi är på andra sidan vägen om de jagar vi kan ju hamna mitt i skottlinjen eller få vilda djur i vår väg som flyr. Exito var nu topp tunnor laddad och jag var för sliten för att kunna hantera hans hets då jag kände att den var pga rädsla och inte pga energi. 
 
Jag valde att vända mot hemmet. Kliver av vid bommen och ser att en bakboots är på väg av. Jag vet inte varför vi slutade rida med grimma och grimskaft under tränsen men det har vi slutat med sen 1 år tillbaks. Urkorkat då det hade kunnat hjälpa mig nu, hålla honom eller binda upp honom i ett träd. Nu står man där som ett fån och kan inget göra, börjar känna sig lite småstressad över att inte veta hur långt bort jägarna är och det börjar på riktigt skymma. Det är bara att börja gå de 2 km hem och hoppas på att bootsen följer med hem.
 
Trafiken var redan lugnare, passerade men såg Exito stirrade till sin högersida. Fan, djur tänkte jag...
 
Det var med andan i halsen jag gick genom skogen. Det var med sån skräck för grisarna att vi båda nästan sket på oss. Jag skojar inte det var precis så där halvmörkt skymmande och man kunde höra hur det smårasslade i granet. Jag ville bara gråta som ett barn, vara stark för min häst, och springa av skräck men allt det där är en omöjlig kombo så jag sjöng mig genom biten och gick i takt med min andning.
 
Sista 50 metrarna tvärstannade Exito och stirrade. Han stirrade nått så fruktansvärt att jag tappade andan. Ska vi inte hinna innanför stengärdet ens? JELP...
 
 
Nu skakade jag i benen och han såg nästan ut att göra detsamma. 
 
Vi blev stående, det gick bara inte att flytta på benen. Jag skymtar något mörkt, det rör sig.. mot oss.. på andra vägen snett framför oss.. jag ser inte? vad är det.. jag vill nog inte se.. 
 
AAAH! jag skriker högljutt till!
 
-Hej! vinkar grannen som kom gående.. teatertystnad och skämskudde.. 
Exito:- Jamen jag sa ju det bara var Ronny, kan du inte hästiska än?
Jag:- Nä.. jag .. asch.. fnys..
 
Vi gick de sista metrarna hem.
 
Stefan ringer.. :-DET VAR EN OLYCKA! Det var en olycka nere i korset som var smällen.
 
Fy för sörens.. och vi som stått bara en bit i från några minuter innan.. Jag blev helt kall...
 
Stefan fortsätter:- Jag fick ett foto från Tobbe, det såg ut som din mammas bil! Jag ringde henne men det var inte hon!!
 
Jo, det hade väl varit pricken över iet.. 
 
Jag känner mig ganska sliten idag mentalt, som att varit i en stormvind. 
Jag tänker fortsätta förmiddagen med småpul och sen faktiskt ta en vila för magen och en vila för mentala stabiliteten. Laddningen har kommit ur fas kan man säga...
 
Förra veckan gick det i stora hela på räls, jag tänkte att den här gången kommer jag för eeen gångs skull må som en prinsessa på träning, japp.. jag har spelat mina kort rätt.. Men ack, tiden får utvisa. Jag har sällan bett så hårt till någon ovan jord som jag gör just nu. Jag är trygg trots allt, det är ju som det är men ändå... Jag försöker att få lugn heeela vägen..
 
I dag rida Exito, i morgon lite för hand och torsdag vila. Sen bär det av tidigt fredags morgon...
 
 
 
 
 

Va faaan hände??

Skägget i brevlådan
Snopet
Bottenpluggen ur
Inte alla indianer i kanoten
 
Ae... teatertystnad... funderar.. kliar mig i skallen.. hmm..
 
Vad hände?... Kiar lite till.. funderar.. går ett varv runt stolen.. letar i kunskapsbanken men finner inte rätt nyckel till låset.. hmm.. funderar.. 
 
När det blir härdsmälta går det nästan inte att finna första änden på tråden. Man har bara resultatet men man vet lixom inte vart det gick snett. Det är lite omvänd ordning från att veta var man vill och sen skapa, här har man trott man skapat och trott man har koll.. och så står man där.. men skägget i brevlådan.
 
Ja.. Vi skulle iaf till DKA i helgen med Exito. En bra mellanövning till helgen om 14 dagar.
 
Jag gick ut tidigt för att kolla honom. Körde hela vår procedur med att känna genom, tempa rumpa och hovar, kolla svullnader, kolla ryggen och smidighet.. Japp, kändes normalt. Behöver han vibba? ae, han ska stå i släppen i 1.5 timme så de tycker jag väl inte och kroppen kändes så pass ok att jag skulle inte vara orolig för att inte vibba. Han, som ni vet, vibbar ju "alltid annars"...
 
Av rent kontrollbehov och "har jag nu gjort rätt" tankar, kollade jag honom tre gånger till med samma procedur innan vi åkte.  Suck på mig alltså men ja.. jag ville vara säääker att han mådde bra. Jag vet det var överdrift men jag skulle inte klara att ha känslan att jag skulle kunna förutspått att han inte skulle mot förmodan må bra. Allt tydde på att han mådde superbra. Värmeskillnaden vb kota dagarna innan fanns inget kvar. Edlax liniment , laser och vibba såklart för behandling men inget märktes eller syntes efter det. Pigg och glad osv osv... Inga fysiska varningsklockor ringde och den mentala biter verkade oxå va på plats.
 
Vi åker, han står superfint i släpen, nyfiket och äter hela vägen. Ett gott tecken och han älskar ju äventyr.
 
Lastar av, stallas in i ett mindre stall med två boxar, grannboxen är ca 3 m bort så ingen stresskontakt vilken kändes bra genom nått galler eller så. Fick sin höpåse som han direkt började äta ur. Typ funderade inte en sekund att han var på annat ställe. Exito har varit på DKA för ett år sen ca så det var ju inte hela världen.
 
Vi hade ett uppsnack på 1 timme ca innan vi gick för att klä hästarna. Exito var glad, nyfiken, stod fint där vi band upp honom vid släpen. Stefan grooma och jag föll i fokus.
 
Exito har en förmåga att resa sig när vi rider med andra hästar de få gånger vi gjort det. Jag var helt inställd på att han kommer resa sig, jag mentalt var förberedd på det. Jag är inte rädd utan det är en medveten kalkylering då vi skulle rida 4 st på banan samtidig. Utebanan är stor så det är inga problem och jag är i trygga händer.
 
Stefan går som uppvärmning med honom. Jag studerar. Långa fina kliv nästan för långa seriöst mega långa, fin rörlighet i ryggen, pigga ögon, positiv inställning, inget stress syntes, bara "normal".
 
Hoppar upp. Skrittar i väg..
 
Ingen motor.. 
Zero energy...
Nada.. zip.. zero.. 
 
Hallå?! Hästen?! är du här?? ... Exito har inte kopplat in sändaren till mig.. Det var som att sitta på en planka. Jag hade lika gärna kunnat gå över till ridskolan och fångat gamla brunte längst ner i hörnan. Jag skojar inte och överdriver inte.. Där var iiingen motor och ingen kontakt.
 
Tog spöet.. Nope, ingen reaktion.. Hmm.. hemma räcker det man visar honom spöet så Hallå! just ja! Nu ska vi arbeta va sa du matte? galopp? Inga problem! hoppetigaloppettiii! nepp.. 
 
Bad om sporrarna.. Rider sällan med sporrar då det inte behövs i vanliga fall och han har en förmåga att istället utnyttja det och bli skänkeldöd. 
 
VAD GÖR MAN??!! AAAAAAAAAAAAAAA!!! JEEELP!
 
Trava, mja, de kunde han väl lite.. kändes helt oren och skev stämde inte alls med bilden jag fått när jag maniskt kontrollerat honom. Ni vet när känslan är att det går baklänges i stället för framlänges.. Den känslan är hemsk, man hamnar i baktakt, faller fram, vinglar.. auuuu!!.. Galopp? Aldrig i livet sa han! Jag gjorde bara ett ynka försöka för jag kände ju att detta är inte lönt, då får jag slå honom och där går min gräns, jag vet hur stark och energirik han är, bjuder han inte oavsett anledning så är det inte lönt. Och vad vet jag? Det kan ju faktiskt göra ont någonstans ändå.. fysiskt eller psykiskt som det skaver, jag är trots allt bara människa.
 
Vi skrittade vårt pass med övningar i skillsbana. Han sa icke ett ljud. Fullständigt orädd, inte avstängd bara helt cool med det. Lite bråkig på enhands vilken han inte har några problem med hemma men ja, jag var lite pissed off och kände mig otroligt obekväm i hela situationen.. och så klart orolig.
 
Klart, färdigt... bottennapp.. Tankarna flyger.. i mängd.. tur jag hade stressplåster på för jag kan säga, min inre stress var nu slagen i taket. 
 
Stefan lastar på honom på släpen och sista hästen passerar. Då blir han eld och lågor och fräser som en huggorm med tillhörande enorma frambenssprattel!
 
What??! Ok?!! Energi finns så han kan inte vara fysiskt trött iaf... Men va äää de här??!!
 
Åker hem, han äter nöjt i släpen hela vägen hem. 
 
Uffe hälsar oss välkomna hem. Han och Athena har hållt ställningarna i 8 timmar på gården. Exito så klart lite trött, blev en lång dag. Fick gå ut några timmar tillsammans för att sen boxas över natten. Jag var ändå inte säker om han var trött så ville inte de skulle springa på natten. 
 
Kommer ut på morgonen därpå. Mmmm han brukar vara ganska sliten när han står boxad, det är små boxar och de är vana att röra sig fritt. Att bli stilla 10 timmar så känns båda lite stela så jag förvänta mig inget annat.
 
Fyra korintögon möter mig i dörren, pigga och glada båda! Hepp matte! Då va de ny dag... ut nu??
 
Tog ut Exito för att köra saaaaamma förbannade procedur med känna, klämma, observera.. Han är inte ens stel, han är finare än han brukar, inga svullnader, fin i muskler inte ens stel i ryggen som han alltid är när han stått boxad (många hästar som blir så inget konstigt alls om det skulle vara så men inte ens det).. Asså näääeee...
 
Jag bestämde mig för att jag ska minsann testrida honom så här dagen efter. Har han ont borde han bete sig på samma sätt som dagen innan, att inte vilka röra sig utan bara välja skritt.
 
Så jag gör.. Stefan sadlar på, jag hoppar upp på en häst som är hög som en giraff minsann, spänd som en fiolsträng. Tänkte jag tänker inte säga nått om det utan för helskotta bara hämta fram energin nu... Han gick i väg, lugn som en filbunke. Jag valde att ta med ett litet hoppspö. Skulle det vara gris eller han tvärnitar vill jag kunna korrigera honom så vi inte hamnar i en farlig sits. Jag kortar upp tygeln och han är helt med på banan. Flyttar sig lite segt åt höger så jag la spöt på bogen bestämt, du skärpt dig! 
 
Det var som att stoppa en femma i en hoppgunga på Liseberg! Hej fadderittan här går det undan, galoppa fint som faaan vettu! sidvärts fram, terre a terre, tvärnit och galopp från halt iiinga probleeem matte! Jag kan så här,, o så här .. o så så klart här, lite här?! mer? ja jag kan hålla på här hela daaan matte! Jasså? du vart nöjd nu? redan? jahaaa.. ok.. 
 
Skjut mig....Stirrar i tomma intet...What the f......!! Vad hände just??!! Seriöst!!???!!
 
Ja.. inga ord.. 
 
Jag har ju givetvis ägnat de senaste 48 timmarna att studera detta. Jag faktiskt utesluter ont här, det kan inte vara möjligt då han är väldigt tydlig med vad ont är för honom och han vet att jag "ser" det till honom. Han kunde knappt stå på vibban efter för han sparkade så mkt med frambenen. Han klarade knappt bli spolad efter vibban för Uffe gick i väg och han skulle prompt med men satt ju fast i väggafan, arg blev han och visade hur långa framben han kunde få med hög puls. Det gör han inte när han har ont, han bara står med sänkt huvud.
 
Så vi utesluter det..
 
Jag har varit i väg två gånger och tränat för Norah här i närtid, första gången lättade baken några gånger och var tomtaggad, andra gånger mer beskedlig men gjorde vad han skulle fanns ingan sånna här tecken.
 
Hela föra vintern åkte vi till Danskens ridhus. Han reser ofta med Uffe till hovslagaren och han reser ofta själv till veterinären. Dääär kan han vara lite mer avslagen än normalt, det kan jag komma på. 
 
Det jag funderar över är om han reagera på de andra hästarnas energier. Två av hästarna var spanska hästar med höga energier som han själv, men mkt starkare mentalt än vad han någonsin kommer bli. Den tredje var en fin arab med mkt motor. Ingen av dom gjorde sig sken av att ens bemöda sig med att titta på honom men vad som sker på energinivå vet vi inte.
 
När de andra red full skillsbana valde jag vid ett tillfälle att skritta ner på vägen. Där visade han att han verkligen inte var sugen på att passera huggtunnorna eller ninjabrevlådorna vilket indikerar på att han inte är avstängd. Han småtrava upp för backen tillbaka men sen var det tompengpong i skallen ingen. 
 
När de andra övade på rörligt mål ställde jag honom vid målet när de rörde sig, han tog framöronen och rörde ikken en fena, inte lamt utan bara inte rädd. Det bekom honom inte.
 
Han är verkligen så jäkla perfekt skillshäst så jag kan inte önska mig en tryggare häst. Jag lyckades tappa lansen rätt över honom, jag tappade bort lansen i luften vid ett tillfälle men lyckades fånga den i flygfärden till tjejernas asgarv, ja de såg jäääkligt roligt ut och det bjuder jag på.. Men han sa inget åt det heller.
 
 
Så vad ska vi gissa hände? Varför blev det total härdsmälta? 
 
Exito är en extrovert häst, men det säger inte att det inte finns en introvert sida oxå, fast i vilket sammanhang? 
Hur ska jag kunna veta vad som gör honom intro-extrovert?
Hur ska jag kunna förhindra att detta inte händer om 14 dagar? 
Hur ska jag kunna se/känna att han byter mood?
 
Jag är ju 100 trygg på DKA, det är som ett andra hem och i trygga händer. Nästa helg är jag på bortaplan med ny tränare och nya hästbekanta. Jag kommer inte vara lika trygg där såklart, vad kommer det göra med situationen?
 
Jag var inte alls beredd på detta. Jag kunde verkligen inte förutspå utgången.
 
Är det någon som varit med om liknande och kan relatera? Får gärna berätta hur ni gjorde för att komma förbi det blockerade mindsetet.
 
Det jag ser som en fallgrop som inte gjordes när han reds in (inte jag som gjorde det) och som jag själv går bet på, det är att tänka framåt. Det problemet finns ju att han gärna vänder (gjorde han inte på träningen men då blockerar hjärnan) Unghästar inom Islandhästvärlden går alltid med flera äldre och man rider fraaammmååååt, inom elit storhäst hopp och dressyr sätter man en kamikazepilot och linförare och fraaaam, oavsett vart du vill så ska du fraaaam. Om det är något sånt som han inte "lärt" sig och slår i bromsen mentalt om han blir överväldigad? Ja.. jag vet inte.. Men det föder absolut många tankar...
 
Jag är nyfiken på din åsikt.
 
 
 
 
Visa fler inlägg