Fröken rätt och riktig

Jag är så trött på att jämnt försöka vara rätt o riktig i en värld där människor bara tänker utifrån sig själv utan att förstå sin handling påverkar andra, oftast negativt.
 
Ska vi nämna något stort är det ju bara att prata om vad som hände igårkväll i Göteborg. Jag har faktiskt inga ord hur det ens kan få gå till så i vårt land. 
 
Fast jag kan på några olika sätt förstå att! det gör det..
 
Om jag bara ska gå till mig själv högst privat, vet vi ju att man inte får ha hundar lösa en viss tid på året. Ändå har folk det utan att skämmas och utan att tänka konsekvens.  Det hör då till saken att det inte finns någon straffskala till detta brott, ingen! Du får helt sonika pallra dig till tinget om du tror dig kunna vinna, vilket endast en människa gjort. En man vars travhäst blev rädd för en hund, varpå mannen med extremt god ekonomi (och troligen extremt agressivt öga-för-öga-mentalitet) drev ärendet i kaklet. Gick +- noll, men rätt det fick han!
 
Vi andra är för fattiga och har för lite energi.
 
Nu i värmen gick vi ner till sjön med hästarna. Kommer ner till ”vår” badplats och det första mitt öga ser är en lös knästor hund som flyger upp och rusar mot oss. Av ren reaktion hytte jag fingret, spände ögonen i hunden, visade alla mina tänder o röt BACKA! 
 
Hunden tvärnitar 2 sek, den tid det tog för mig att visa att den svarade korrekt på min önskan men andas ut, med blicken fäst, kommer den lika fort igen med siktet inställt på Exito.
 
Som tur är, är jag nu mellan hund och Exito och tvekar inte en sekund. Jag har longerlinan hoprullad i en tjock kringla i högernäven som jag från hjärtat av ren ilska skulle kunna känslomässigt slå ihjäl hund utan att blinka, jag måttar in slaget mitt framför hund som backar ett hopp men fortsätter så jag drar linan lika hårt med en backhand med sån ilska att jag seriöst inte brytt mig om jag dödat den. 
 
Ägaren med två barn står förstelnade och knäpptysta.. och jag ...var...AARG!!!
 
Allt gick så fort, ägaren kommer rusande och jag laddade. Tänkte de va väl själve faaaaan!!! Två år har gått och nu händer det iiigeeen!!
 
-Förlåt! Förlåt! Mitt fel kryper ägaren till korset med.
Hade barnen inte varit där hade jag seriöst nitat gubben, en sån jäkla vänsterkrok att han vaknat i nästa vecka.
 
Allt gick bra.. chockad över hur kall jag blivit och mitt mindset att skydda min häst från ännu en hund, var större än konsekvensen av mitt handlande.
 
Jag har tänkt..Jag försöker va laglydig, ärlig, göra rätt för mig, ta ansvar, ge mer än jag tar..
 
Så nu ska jag göra tvärt om.. ja! Om alla andra kan, kan jag med. Det kostar mig mindre att bete mig som ett rövhål, så då ska jag göra det. Jag menar, jag kan ju inte bli straffad för just denna egoistiska aktivitet.
 
Athena kommer framöver få springa med mig lös i skogen. Hon kommer knappt på inkallning om du inte vrålskriker som en idiot, gå fot är typ grekiskaför henne,  hon kommer anfalla den lilla hunden med rest ragg och hoppa på din stora hund. Hon jagar vilt med glädje och har noll respekt för bilar. Hey! Men hon e ju så snäll, älskar soffan och vår allra goaste lilla beeeebis, min största beskyddare o kommer döda den som ens försöker röra hennes flock.
 
 
 
 
Frågor på de???

Mina krav vs andras krav

Har du höga krav på dig själv?
Når du dom nån gång i livet eller de är fantasimål?
Eller du tycker bara om att drömma om målen men aldrig eg meningen att fullfölja?
 
Är dina mål verkligen dina? Eller är det någon annans mål du försöker leva upp till?
 
Har dina mål förändrats med ålder och anpassats så de numera är förutsättningsbart möjliga eller blir de orimliga för du blivit äldre?
 
Har du tappat möjligheten att drömma om mål för kraven varit för höga för att lyckas oavsett om det är dina egna krav eller andras?
 
Blir du nöjd i själen av att lyckas nå dina mål eller infinner sig en tomhet för att snabbt söka ett nytt mål?
 
Vad är eg att nå ett mål?
 
Vem bestämmer när ett mål är uppfyllt ”tillräckligt”?
.....
 
I hästvärlden finns väldigt många av det som min vän Mia skulle uttrycka det: Strebers. Det trippelarbetas med jobb, hem o så det andra livet hästarna. Hästarnas liv är som ett eget litet jordklot, eller familj i familjen. Det är lika stort om inte större än ens vanliga familj. Många lever detta dubbelliv medans andra slår ihop det till ett ända stort happy family där alla är involverade i hästeriet i familjen, sadeln i köket, barnvagnen i ridhuset, arbetet är hovslagare o ridlärare med en släng av uppfödning för inkomst.
Men många andra har alltså tvärt om, 8-17 arbete på kontor, installad häst med fullservice o tränar på torsdagar för Bettan. 
 
Inget fel i nått av valen. Man gör det som faller en i smaken.
 
Många som rider, rider mest för det är ”kul” medans andra är som besatta i varenda liiiiten muskelrörelse, fysiska lagar, hälsotips o förbättringsmöjligheter.
 
En del tycker alltid deras häst går bra o sällan har problem medans andra ser var rörelse behöver förbättras, o nöter nästan sönder parkettmattan i hallen efter gått sin funderar-slinga ostört (man vet man inte stör en hästtjej som funderar utan riskera omedelbar död)
 
De finns de som gör som alla andra o så finns det de som gör..inte som alla andra utan försöker se utanför ”boxen”av sina lärdomar o utvecklas. Några namn är Peder F i ridsporten men vi har ju tex Gunde Svan, Ingmar Stenmark i annan sport som utmärkt sig just på att tänka utanför boxen.
 
Vem är den största kritikern? 
 
Oftast är det en själv, helt klart. Men är det dåligt? Nä, kan jag inte tycka då det är oftast är det som för en framåt, till utveckling.
 
Vad är det värsta en självkritisk person kan höra?
Andras kommentarer: Måste du jämnt va så analytisk? Har du inget annat o prata om? Jaja, det ordnar sig nog, från det ena till det andra....... jaha? Men köp en ny häst då? Fattar änte varför du håller på än? Ska du aldrig sluta leka? Har du inget annat att göra?
 
De där kommentarerna brukar komma från icke-strebrar o icke hästfolk. De som föredrar nagellack o en bok före svett o skit.
 
Men de värsta, mest smärtsamma kommentarerna kommer från det ”egna” folket alltså hästfolket som även här enkelt kan delas i två kategorier, de som tror sig kunna o de som vet de ska kämpa.
 
Som många vet nu har Exito efter olyckan kämpat med skador. Det är fortfarande osäkert om han får ha sitt liv på jorden eller han ska vidare till platsen där smärta inte finns (vad man iaf hoppas att det inte finns).
2.5 år har gått, många tårar o måånga drömmar som är krossade. Att behålla honom i livet gör att jag måste se många av mina drömmar flyga o aldrig besannas. Min ålder är mot mig o min sjukdomsbild förvärras, tiden springer o målen är inte längre rimliga. Pengar är en annan sak, vi har inte råd efter all rehab att köpa en färdig häst till mig så jag kan få uppleva mina drömmar o låna annans häst vet vi alla är nästintill orimligt. Att sälja en skadad häst är inte ett alternativ.
 
Det är en djup sorg för mig... men för att överleva o den streber jag är.. tänker jag.. ok.. 
Vad kan vi klara med de skador som finns? 
På vilken nivå kan vi klara?
Hur stora är riskerna?
Hur lägger man upp en bra plan för bäst hållbarhet?
Var kan jag studera o lära mig mer?
Vilka hjälpmedel finns?
Finns tränare att tillgå?
Kan en viss typ av utrustning hjälpa o vilken isf?
Väderberoende?
Underlagsberoende?
 
Och har jag lärt mig hans signal för när han har ont/inte kan/inte vill/..och när det är dags att avsluta?
 
När man då med extrem stolthet, blygt, medhjärtat i halsgropen, visar hur långt vi kommit (ja det är så vi väljer att säga..långt o inte kort, det är de som får en att se möjligheter) för omvärlden dvs facebook o instagram är det nu man behöver bekräftelse för att orka lite till. Lite som att tävla. Tävling är en bekräftelse på att det man tränat gett resultat, allt från foder, vila/aktivitet, planering o struktur funkade.
Att våga visa sina framsteg är modigt, även om de är i sociala medier o inte på en tävling. 
 
Att då andras tystnad  som betyder ”jag håller inte med”, gör så ont, andras kommentarer om att min ridning inte är bra o forts jag rida så går han sönder, han skulle rört steget si eller så, att han bara gjorde ett språng istället för att fullfölja serien, att han rör sig i otakt (inte halt utan mer inte ”lång o låg”) varför jag inte rider honom rund istället för kort.. det gör ont..
 
Jag har sett Norah nämt detta men trodde inte det skulle hända mig, hey! De som ser mitt konto är mina vänner o inga andra! Men ja.. jag får kanske omvärdera vem som är vän. O andra sidan får man självklart tycka vad man vill.
 
Den värsta kritikern är absolut en själv men den farligaste kritikern är omgivningen. Det är den som får en att vilja sluta rida, sluta kämpa, sluta visa vad man klarar trots allt. 
 
Hade detta varit för 25 år sen hade det bara eldat på min beslutsamhet o jag lovar jag hade vunnit över dig vilken dag som helst, med ett leende o noll känslor för dig.
 
Men som äldre o begränsad är energin sparsam, kampens hårda väggar har gjort en ödmjuk o hellre hejja på dig för jag veet vad du kämpat! Go girl! Goo!! Jag är glad för andras skull, genom er får jag adrenalinet med minimal ansträgning för jag vet hur det känns.
 
Att inte få samma respons..gör ont.. 
 
Man får absolut tycka vad man vill i vårt land, men jag kommer välja vilka vänner jag  lägger min energi på i framtiden. 
 
 
JAG är stolt o DU kommer aldrig kunna ta det från mig 
 
 
 
 
 

Finna balans

Balans..
 
Vad är balans egentligen?
 
Är det att klamra sig fast vid något trots att det faller itu? Är det att våga släppa taget för att inte rasa med i fördärvet? 
 
Är det att stå oberörd? 
Är det att vara berörd och på det sättet vara i och med...?
 
 
Ja, balans kan säkert stå för olika saker för oss alla men för mig är balans att vara mjuk i knäna, ha självinsikt och vara någonstans mittemellan kaos och hålla i den röda tråden utan att gå sönder eller för den delen ta sönder något på vägen.
 
 
Så har jag balans idag?
 
NÄ!
 
Svaljet var inte med mig och lyckades inte svälja alla tabletter. En kamp i 20 år att svälja hela tabletter har vi lyckats med en tid, meeen i dag tog det tvärstopp... Inte balans
 
Att ta upp sin egen träning igen efter långledigt när det är 26 grader inne som ute och den onde och den fule på axeln gemensamt skriker NEEEJ! inte det dääär igen..Medans den gode fryne på näsan åt tråkmånsarna och har förlorat i majoritet 2 mot 1, suck.. Flugorna dansar tango på ens bakdel när man ligger där och försöker göra "barnet" eller vad den nu kallas i fosterställning,  känns så där förnedrande.. OK ni vinner! Inte balans...
 
Fokusera på att skriva text till Team Ljungagårds hemsida, gah.. bara den gode som anser det är viktigt, den onde och den fule äter choklad och ligger på soffan.. Thöööö iiigen balans..
 
Tar en kall dusch, drar på sig en ansiktsmask som man glömmer att man har i nyllet, traskar glatt ut för att hämta in hästarna som tittar förskräckt åt människan med stenansiktet.. troligen inte balans
 
När man står i lätt sits i galopp på Uffe i Doma sadeln med sitt höga dock mjuuuuka framvalv, Uffe får syn på Athena som kommer även hon i galopp i motsatt riktigt, ett tvärstopp med bakåtkast med framåtfall och fiffi landar rätt i framvalvet som bara är mjukt för ögat kan jag informera om, det är allt annat än mjukt att dra fiffi i.. O maaajjjee gaaad! Jag seglade snyggt av i smärtor med en otroligt förstående Uffe som insåg allvaret här. Toalettbesöket efter det var allt annat än mysigt :( 
Jag måste köpa tillbaka en bomlös sadel insåg jag, det där håller inte...
Defenitivt inte mjuk i knäna och seriöst dålig balans
 
 
Så balans... japp.. finn balans.. were ever you are
 
 
Visa fler inlägg