Starten och livet...

Hej och hå! 
 
Inte glömt bort bloggen men har inte varit prio 1 kan man säga.. Men nu sitter jag här, mailen är lugn, fakturorna är avklarade och ångesten kryper längst ryggraden..
 
Så.. var börjar vi...
 
Livet.. funderar.. jag vet inte.. ibland undrar jag om jag fick en förbannelse över mig där för 22 år sen. Livet innan dess åkte som en räkmacka även om det var förbannat tufft, så vet jag inte vad vi ska kalla livets nycker nu.. Eller är det något med att bli äldre? Någon tvingar en att vara sur och bitter? Varför går inte saker bara ens väg? Jag ser på min dotter som får det ena efter det andra kastat i händerna på henne. Det är hennes räkmacketur just nu och jag glädjs med henne! Jag minns tiden och jag önskar inget hellre än den tillbaks. 
 
Det är inte så att jag inte har möjligheter, kunskap, utrymme att lyckas.. det är bara så att livet mellan död och levande, frisk eller fungerande är så förbannat på en knivsegg att jag bara inte begriper hur det ska gå till...
 
Jag hade ju två hästar på gång för att lånas till tävling till detta år, i skills at arms. Båda riktigt bra kvalitetshästar som hade all grund för att lyckas.
 
Den 21/12 får jag en samtal från en gråtande ägare, hästen är ihjälkörd! HELT OFATTBART!! Älskade finaste B, rip.... En häst på miljonen, hur är detta bara möjligt.. Ägaren hade letat i många år efter en sån här stjärna.. varför händer det henne?
 
En vecka senare åker vi och prova häst nr 2. En häst som jag verkligen klickade direkt med, dessutom halvblod som jag absolut inte är fan av, men det bara satt som en smäck. Hästen hade en tävlingskarriär bakom sig men skulle ev klara några år till, men när jag red kände jag att den blev något tung i handen ju längre tiden gick. Vi gav våra tankar som ägaren fick utvärdera. Till sist gjordes ändå valet, som jag tycker var helt korrekt, att låta hästen flyga till hästhimlen. En fantastiskt individ jag fått följa under några år med sin ryttare och med ödmjukhet inför hur en förstaritt faktiskt ska kännas tar jag den med mig och tackar denna stjärna för han bar mig. R rip och tack
 
Så här står jag nu.. utan häst...igen... 
 
Så åkte vi på 7 veckors influensa lagom till nyår. Fantastiskt. Både jag och Stefan låg pall med smärtor, snor, hosta och spykänsla. Vår inackodering Christina tog hästjouren och Loppan körde matjouren för vi var inte kapabla att ens resa oss, vi kröp till toaletten. Jag tror detta var min första riktiga influensa, ever. 
 
Livet efter influensa, kämpar man vidare med vapenskölden. Jag vill verkligen ha allt klart med riddarklädsel mm, jag menar det kan ju dyka upp en häst när jag minst anar det. Det är också bra att fortsätta framåt. Att följa en plan och struktur gör att hjulet iaf inte stannar.
 
Jag tog med båda hästarna till DKA för träning. Uffes första träning där (men varit där på besök) och han skötte det över förväntan, verkligen. Visst var han stressad men vi vet ju  och tar det lugnt, själva lektionstiden skötte han som hemma, helt perfekt.
 
Tyvärr passade inte ridstilen honom då han i 5 dagar hade nacksmärta delux efter och var helt omöjlig att få tag på. Men, Uffe är speciell och låter vi bara han få vara han nästa gång kommer det säkert gå bra. Patrik är så mjuk och framför allt ödmjuk inför både mig som ryttare/ägare och häst. Uffe gillade Patrik. Men det där med stilar är så olika vilket man får ta hänsyn till.
 
Exito.. ja vad säger man! Hans bästa sida visades upp! WAOW! jag blev helt tagen av hur mjuk och följsam han var på lektionstiden. Patrik sa flera gånger hur följsam han såg ut att vara och det var himmelriket att få rida honom där. Jag förstod då vilken potential min häst har och vad BEST Box har plockat fram i gömmorna hans, detta finns på insidan. BEST Box kan inte skapa något som inte inte redan finns, bara att för mycket begränsningar blockerar vägen för det att komma ut. 
 
Jag flög hem på adrenalin och lycka, för att däcka i soffan. ME slog in.
 
Träningarna med min fysiska hälsa går framåt, planering för bågskytte är skapat, Team Ljungagård går fram med att ha kunder för vibrationsgolv och skrittband och snart kommer BEST Box igen första helgen i mars. Japp, medvind..
 
Jag åker och tittat på Exitos bror som är till salu. Jag har en tid försökt hitta en ny häst.. jo.. jag vet.. jag säger alltid att jag inte ska köpa fler hästar, men jag vet det kommer vara helvetet på jorden att va utan häst. 
 
Men iaf.. 
 
Att titta på häst är så märkligt. Antingen känns det något eller känns det.. bara inget.. en tom känsla.. som att det inte är min häst..
 
Jag sa till Stefan att denna hästen är jättefin men den är inte "min".. -Klart den inte är din svarar har du har ju inte köpt den än.. Ok.. hästfolk vs icke hästfolk.. hahah
 
Lång historia ganska kort, det sket sig kan man säga. Magicoavkommor är speciella och så även deras ägare... Det blev ingen affär.
 
Jag la ner tanken på att leta häst. Jag menar Exito är magisk, Uffe kan gå på halvfart som han vill, det spelar ingen roll. Jag klarar inte hålla igång två hästar ändå så jag är nöjd. Jag kände hur stolt jag var över mina hästar och tacksam för min kunskap att ha skapat dessa till det liv jag vill leva.
 
Tränar för Norah, även hon styrker att Exito ser fantastisk ut och vi bygger vidare på det vi gjorde hos DKA. Gick ok.
 
Men.. jag är en sån jobbig jävel som ifrågasätter och det ifrågasättandet kan vi ta vid ett annat tillfälle, jag började fundera över hur övningar görs. Vad är det som bestämmer i en övning hur mkt kapacitet som ska levereras och som Annika brukas säga- I förhållande till vad, måste man alltid ställa sig. Den där frågan, tror jag många glömmer att ställa utan har en inre bild av hur det SKA va, så även jag, men blir så jävla fel. 
 
Exito visade bogsmärta några dagar, övningarna har alltså vara to much. Jag har en plan och jag känner mig trygg med den tanken.
 
Så har vi snö, is, storm och iskalla vindar  på Ljungagård med som tur är har vi en rundkorall med gummiflis- WIIHOOO vilken lycka. Hästarna kan motionera obehindrat.
 
Jag lägger planering för båda hästarna till sommaren. 
 
Och så är vi framme vid helgen som gick....
 
" Vill du köpa häst X?" ..ett sms...
 
Jag som hade bestämt mig, inga fler hästar var nöjd. 
 
Denna hästen har jag redan i höstas varit nyfiken på men ägaren sa- aldrig i livet den är min! Och det kan jag förstå, hahaah!!
 
Jag som hade bestämt mig.. inga fler.. men... är det nu livet visar mig vägen? är det nu? eller är det en skenmanöver igen? Vågar jag hoppas? 
 
Ja, oavsett, vi måste titta .. Vi tackar ja, för frågan och säger vi ska höras denna vecka.
 
Innan dagen var slut bestämde vi oss för att rida ut, trots förjävligt väder med halv snöstorm-ich, men det var barmark i skogen (men inte på gårdsplanen). Stefan tog Uffe i hand, jag satt upp barbacka på Exito. Jag hade en sån lycka i kroppen jag inte haft på så länge, en kärlek till livet, en tacksamhet och fasiken vilken häst jag fått. All tid, alla tårar, all oro, alla pengar vi lagt på Exito, äntligen! Han dansar fram, taggad av viden och snöflingor som piskar oss i ansiktet men jag brydde mig inte, he was on fire! 
 
Vi skulle bara...
Bara runda stolpen... Uffe går.. Och det som inte får hända händer... Livets nyck.. igen.. WHY!!!!!
 
Vid bommen nere intill stora vägen, har man grävt ner fiber. Det går bara att passera till vänster om stolpen, där vi alltid passerar. Jag red där några dagar tidigare obehindrat. Stefan arbetar med att blåsa fiber och kände inga vibbar till att vara fara.
Uffe som är några 100 kg lättare trippa runt stolpen- Exito fastnar i marken och sjunker med båda bakbenen! Han sjunker 70 cm och sliter upp båda bakbenen efter några försök att ta sig loss. Det är som kvicksand som bara suger tag i oss. 
 
Lyckan 1 min tidigare förvandlades till skräck...
 
Vi gick hem och med vetskapen om hur mycket skador Exito har i sina bakben och rygg, kände jag hur ridån gick ner. 
Kyla, laser och linement från Alternative Healthworks.. och ångest.. en jääävla ångest.
 
Och klandra livet.. Varför? Varför seriöst varför? Varför händer detta mig?
 
Så jag bestämde mig.. Jag måste göra något, en förändring, jag är en förbannelse, jag måste ta tag i livet innan livet tar tag fullständigt om mig..
 
Jag skrev till Norah att Uffe behöver ny matte, Norah är den enda som har elever med det sinnet som kommer passa honom. Jag kommer fullfölja denna lina nu, även om jag vet jag kommer ångra mig som fan. Uffe är mitt hjärta, min själ till att fortsätta, han ger mig cred varje dag för den mjuka sidan hos mig, min känsla, min timing. Men jag gör honom inte rättvisa. 
 
Jag förbereder mig mentalt på att lämna Exito för annars överlever jag inte detta..
 
Så vad hände igår då..
 
Jag var så matt av den inre stressen att jag vilade mitt på dagen. Vaknar av att hästarna springer som idioter. Jag springer yrvaket ut som en människo-idiot och känner mig som Kalle Anka på julafton.. Då hör jag en annan idiot.. Nånstans ovanfrån..
 
-Hallå!
- Hallå!
-Det är nog mig de är rädda för...
 
Jag hör en kvinnoröst, lixom från himmelen.. Jag snurrar höger och vänster för att sen titta upp i skyn utan att veta vad fan jag ska se.. Där,, i telestolpen står en idiot, en elmontör och fixar..
 
Denne idiot hade rent sonika klättrat över stengärdet, gått genom heeela hagen för att ta sig till telestolpen längst uppe i hörnan. 
När denne idiot passerar tillbaka haffar jag denne och frågar om att passera andras mark utan att informera. Då får jag till svar att de har tillstånd att göra så, även i djurhagar och det är så olika hur hästar regerar... Skjut mig!!!
 
- .. och det fanns ju ingen väg att ta mig in!
-Det finns en anledning till att folk INTE ska ta sig in på vår mark, sen undrar jag varför du inte letat upp våra telefonnummer, du arbetar ju uppenbart på ett TELE bolag, det kan ju inte va så så svårt du att RINGA tänker jag?
 
Till svar får jag en axelryckning...
 
 
SERIÖST!!??!?!?!
 
Så... Man får inte vara med häst på vägen, man får inte vara i skogen för vi trampar sönder, vi ska hålla oss på ridleder och ridhus samt att andra får klampa in i ens hage och skrämma skiten ur ens hästar.. 
 
JAG ÄR SÅ MÄKTA TRÖTT PÅ VAD ALLA ANDRA FÅR-MEN INTE JAG SOM HÄSTMÄNNISKA
 
ALLA ANDRA har sån jävla stor rätt till allt, men hästfolk ska bara anpassa sig.
 
Eftersom jag är en sån jobbig jävel förstår du ju själv att jag går ju i taket över att spelregler gäller bara vissa och inte andra som dessutom är satta av ALLA ANDRA som inte själv behöver hålla sig till dom. Nä, sånt fixar inte jag.
 
Jag väntar nu på en tid i BEST Box för att gå genom Exito, jag befarar det värsta. Han är varm i hö bak och vi vet ju där sitter en allvarlig gaffelbandsskada som ingen trodde skulle läka. BEST Box släckte den i december så att den skulle vara hel efter det är nog bara att se sig om i stjärnorna.
 
För att inte lägga mig i fosterställning och andas i en brun påse, försöker jag skingra tankarna med Jonas Colting podd 202 Maximera potential som är så väl talande för vem jag är och vad jag tycker saknas i ridsportens tänk. 
 
Livet är just nu en helvetes Lisebergs-jippo.. och jag har verkligen inte bett om detta...
 
Jag vet inget och jag.. helt ärligt.. vet inte om jag vill veta heller.. Men att sitta på häcken är inte min melodi. Jag tror ödet finns, jag tror saker händer bara för att och jag tror faktiskt vissa saker är förutbestämda i våra liv. Jag kan bara inte förstå isf vad som är förutbestämt i mitt liv, varför jag inte ska få lyckas. Vad är det jag missar? 
 
 
 
 
 
 

2018-sammanfattning!

Min första känsla när jag tänker tillbaka på detta året är - I DID IT!
 
Nu ska vi se om vi minns allt.. 
 
Började året med pluggandet till Licenserad Kostrådgivare. Vilken kamp, tårar, ångest, stress. Familj och vänner var stöttande. Jag har aldrig varit så förvirrad och tänkte varenda dag:-Janet, du är helt dum i huvudet, vem tror du att du är? Du som knappt tagit dig genom skoltiden, hur ska du klara något så här svårt?
För svårt, det var det med råge. Många tårar och mycket tvivel....
 
5 april, exakt 4 månader och en dag senare, gjorde jag tentan. Det strulade då jag har en apple dator och de har pc datorer. Kom inte bilder och texter som det skulle och jag fick ringa till dom med inget svar. Asså jag höll på att gå av på mitten! AAAAA! jeeeellppppp!!! Stressen var maxad och jag fattar inte hur jag höll ihop det hela, men det gjorde jag... på nått sätt..
 
Väntar var olidlig. Dagarna gick och jag var så säker det gått skit. Det kändes skit men vet du, jag brydde mig inte. Jag hade tilldelat mig kunskap för egen del och går tentat åt helvete, ja.. då var det så det var menat och jag skulle inte göra omét! 
 
94.7%... JA! Du läste rätt! Det var svaret som kom åter veckor senare.. Jag hade alltså klarat tentan med GOD marginal!
 
Jag kan alltså nu titulera mig som Licenserad Kostrådgivare...
 
Jag var sjuk i veckor efter, av all stress, mega superduper sjuk och det kändes som jag aldrig skulle stå på benen igen. Jag låg.. låg.. låg.. kroppen ville inget mer..
 
Min underbara svärmor Kia, kom förbi. Jag berättade att jag nu klarat tentan och jag vill verkligen skriva min matbok som vänner tjatat i alla år på mig att jag ska göra. Men först måste jag spara pengar. Kia säger:- Börja du skriv din bok, jag betalar! Jag bröt ihop. Ännu en möjlighet har öppnat sig. Boken ska bli av.
 
Här någonstans blir min fina kusin diagnostiserad med samma diagnos som mig, vilket är helvete. Hon får samma rekommendation som mig, ta b12 sprutor. Jag har ju inte fått någon läkare som velat undervisa mig i hur man sprutar sig själv, så jag har inte kunnat använda mina sprutor fram tills där. Kusinen kände en sjuksköterska som tog mot oss båda i kusinens hem. Efter den dagen kom ett litet andningshål- b12 sprutor.
Det är livselexiret, tack!
 
Sommaren var vrålhet, jag red kl 5 på morgonen och därefter var jag mest inne och vilade från värmen. Stefan högg gräs med lie och stress över årets höskörd var ett faktum. Vi säkrade lucern och höskörd och betalade ockerpriser för det. Mådde inte skitdåligt men inte så lysande heller. Men jag höll fokus till hösten, där nästa mål kom.
 
2017 ska jag ha sagt till min vän:- Anna, jag kommer träna Exito som om vi ska till Arne och träna en tredagars kurs. Om det inte blir till nästa år, må så vara men jag och han ska va förberedda om chansen kommer. 
 
Möjligheten kom, slutet på oktober åkte vi till Lyckans Gård i Gränum för att träna för Arne. Jag var nästan symtomfri vid det här laget. Jag hade tränat varje morgon hemma, både mentalt och fysiskt, jag hade gjort träningsplan för Exito fram tills datum för träning, matplan och strukur var gjord. Vi var ett bra team jag och Stefan och vi hade reservplaner. 
 
Som jag skrivit om innan här, det gick ju skit på träningen för Arne. Idag vet vi att han hade smärta i sin höft tack vare Mia på Alternative Healthworks och sen även BEST BOX som bekräftade det inkl rest efter skador sen olyckan så jag är inte så ledsen längre. Han gjorde så gott han kunde, men det var vad han klarade för stunden. Exito och jag har haft våra samtal om det där och vi har ett gott förtroende för varandra. Jag litar på att han säger till och han litar på att jag i framtiden lyssnar in lite till. 
 
Jag tog mig genom det och jag grät av lycka när vi körde hem. Fan. fattar du? Detta ska va omöjligt för mig egentligen! Självklart var det inte så bra som de "friska" men jag gjorde allt jag kunde utifrån min sjukdomsbild. 
 
All förberedelse, allt allt allt som behövdes göras innan... och så kom första priset efter...
 
Jag var sjuk i en månad. Totalt däckad. Jag försökte rida, vissa dagar bättre än andra men det kostade rejält och sänkte mig än mer så det var bara att inse. Var still, ligg still, ät, andas, öronproppar men inget mer.. STILL.. annars kommer jag aldrig åter.
 
Men jag känner att det försatte mig längre bak i båten. Jag har inte längre utrymme att spela på min sjukdom. Om det beror på min ålder eller sjukdomens djävulska klor, det kan jag inte veta. Men jag känner mig själv så väl vid detta laget. Jag kommer inte komma till den punkten igen som jag var före Arne, den bron är bränd, den är offrad. Jag offrade en del av mitt friska jag till den sjuka delen. Den sjuka delen kommer alltid vinna.. men fram tills den vinner helt över mitt liv,  ska jag få delsegrarna..
 
Jag sörjer att jag var tvungen att va så jävla envis att jag offrade en del av min hälsa men samtidigt så förbannat glad att jag gjort något jag velat, om än inte perfekt, men jag gjorde det! Jag behöver inte fundera mer över hur det var och jag kan gå ur hästlivet med en post till på min bucket list, som är avbockad.
 
Det bästa på kursen var deltagarna. Där fick jag fantastiska möten med underbara människor. Som jag saknat och tjatat om att få möta likasinnade. Det fick jag här på kursen. En hel skock faktiskt, vilket har berikat mitt liv med nya bekantskaper som jag lägg varmt om mitt hjärta. 
 
På höstkanten när jag var stilla, började receptskrivandet till min bok. Det är allt annat än lätt kan jag säga. Jag kommer ha hjälp av Leif Bokmorskan för att göra själva boken till nästa år, men först måste jag göra allt arbetet själv. Ett passande arbete när man ändå måste vara still. Lite roligare still iaf, ibland när hjärnan funkar. 
 
När jag var hyffsat på benen, startade träning på på DKA igen. Det kom då en öppning om möjlighet till att täva Skills att arms till nästa år. Jaha, vem har nästan framme då om inte jag! hahahahha!! 
Vad behövs för att tävla skills då? Jo, för det första behövs vapen av flera slag, lans, svärd, klubba bla. Det behövs skapas en karaktär från medeltiden. Det behövs reggas ett eget vapenmärke som då blir ett godkännande för sin karaktär. Man behöver träna och själv vara jättestark och så behöver man en häst.. 
 
Det där lilla med att han en häst som är över 1.49, rejäla tävlingsnerver och förbaskat bra utbildad för det finns ingen tid att utbilda till 2019 inte.
 
Seriöst känner jag att det är to much. MEN! Jag har väntat sen vi köpte Nikki på det här och jag sa när jag blev sjuk för 22 år sen :- Bara jag får tävla en gång till så är jag nöjd. Jag vill inte snubbla på målsnöret, jag vill verkligen få göra det här till nästa år, jag VILL verkligen.
 
Här har jag fantastiska vänner som stöttar. Nån är duktig på att sy, nån med läder, Stefan gör vapen och !! Hör här.. jag har tom en fullfjädrad tävlingsklar häst som jag ska testa i vinter för att se vad han säger om Skills. Funkar det, har jag tom en häst! Fattar du!! Jag måste nypa mig i armen för jag fattar inte att det ens kan bli verklighet! AAAAAA!!
 
Nu gäller det att lägga tungan rätt i mun, fokus och struktur för att detta ska kunna gå. Tyvärr känns min kropp för sliten och jag kan inte se hur jag ska klara rida full energi 21 moment på under 2 min utan att rasa ihop. Men.. nu är det vinter, det är trögt för alla. Jag tränar, andas och jag har lite planer för att se hur jag kan lägga upp det. 
 
Exito repade sig dåligt efter Arne. Jag stöter på Mikaela Wright via facebook som promotar BEST BOX. Jag får möjligheten att testa det på Exito, med fantastiska resultat som ni läst om här. 
 
Jag ordnar nu i dagarna en träff 2 här på Ljungagård för andra att få ta del av denna fantastiska innovation för bästa hälsa och framför allt att förebygga och förespråka god hälsa.
 
Jag har i 2 år önskat mig att dela hästeriet med någon, det är så ensamt. Det kändes som det aldrig skulle komma någon. Vem vill ha lösdrift på en gård som inte är lyxig?
 
En dag hos akupunktören Ming, så stod hon där. Ljuset och den glada energitösen Christina från Ängelholm men boendes i Särna. Hon skulle flytta ner och behövde möjligheter för sina två hästar på lösdrift. Jahapp! Där var hon! och kom en natt i november efter många timmars körning.
 
 
Ja.. vad säger man.. Detta måste vara det bästa året på många många år!
 
Jag har så mycket att tacka min fina man Stefan för allt han gör för mig och vänner som tycker om mig som jag är. Vad mer kan man begära av livet.. nä.. funderar.. ju äldre man blir ju mer tacksam blir man för precis allt. Jag hoppas man utvecklar en förmåga att inte hänga fast vid det dåliga att fortsätta se det ljusa, det som är bra.. och för mig viktigt att fortsätta utmana mig. Jag är inte sjuka Janet, jag är Janet som strävar, vill och kan.. men ibland behövs en paus..
 
Från mig alla till dig alla, en God Jul och ett Gott Nytt År!
 
 
Hur ser ditt sammanfattade 2018 ut?
 
 
 
 
 
 

Världens mest fantastiska.. I förhållande till vad?

Min kloka vän Annikas ord- I förhållande till vad? Allt är förhållande till.. Till vaddå??
 
Människan har en förmåga att tänka i bilder.. dvs allt är still, som en stillbild på insidan.. Sen blir det vår verklighet. Det är beständigt. Så är det, punkt! Inget förändras.. för.. ska det det.. då måste man ju snida om den här fotoprintade bilden i skallen som är utristad i sten med gaffel och hammare, i så många minnen och tankar. Det finns bara en bild och det är min.. bara min.. den är sanningen. 
 
-Din bild? Nej men hallå, det är ju inte sann. Den ser ju inte ut som min bild. Min bild är sann!
 
Så leker vi memorispelet.. och ingen finner samma bild..för ingens bild är den samma..
 
Den som vågar ta fram sin hammare och gaffel, vågar titta på någon annans stens-runa, frågar, testar att snida om vissa linjer. Ja, den kan helt plötsligt få en ny bild.. och förhoppningsvis kan den andra också våga snida lite på sin i ena hörnan så helt plötsligt är det två, nästan i alla fall lika bilder.. och då känns det inte lika ensamt i världen längre.
 
Vi är lika! JA! vem vill inte va lika? Känna samhörighet, vara en del av. Coolt!
 
Till jul blir det ganska tydligt att människor är olika, i utanförskap, tom i sin egen familj. Alla har snickrat på sina egna bilder, sina egna verkligheter och sällan är någon intresserad att höra din bild av din verklighet för merparten vill stoltsera först med sin egen bild och trycka den i näsan på övriga som kanske inte är lika rätt fram.. eller kanske totalt känner misslyckande över sin bild.. 
 
Samma är känslan i hästvärlden. Alla har sin bild av vad som är verkligheten. Alla tror sig veta. När någon säger att din bild inte stämmer med min bild, skriiiiiiker hästvärlden.. 
 
Flertalet sitter med sin bild under armen, tvärvägrar ta fram hammaren för de är redan klara med sin bild. Det finns INGET på den som behöver ändras. Och DU får INTE titta på min bild, du får snicka din själv. 
 
Men.. om jag brinner för att lära mig snickra min bild på ett annat sätt, om jag behöver skaffa mig en ny hammare för min har gått sönder, vart vänder jag mig då? Om du har din hela hammare, inte vill berätta hur du kunde skaffa en ny, du är klar med din bild och du sitter leendes.. 
 
Min tro är att du måste ha det mest fantastiska.. Jag blir ledsen och känner mig misslyckad, världelös och oduglig. 
 
Nu kan man välja. Antingen sätter man sig ner.. sidan om den mest fantastiska och.. bara sitter.. 
Får inte ta del av, inte få se, inte använda dens kunskap om ny hammare, ny bildskapande.. inget..
 
Eller
 
Kan man välja att fortsätta söka.. 
 
Söka efter andra sökande.. som också förlorat sin hammare.. som välvilligt vill visa sin bild i undervisning, att dela sin kunskap.. På vägen skapar man liknande världsbilder.. Av lärandet.. tillsammans..
 
Denna ensamma, hårda, karga väg till något annat. Hur vet jag att det är något annat? Nä det vet jag inte.. kan aldrig veta..Hur vet jag att det är dit jag ska gå? Det vet man inte. 
 
Jag tror att livet sker inte sittandes, vare sig man är sjuk eller ej. Att resa sig upp, gå mot något, bara att våga resa sig från den som sitter, tacka så vänligast och gå.. i fullständig tro att komma dit man ska.. att våga låna en hammare, att våga snickra lite på sitt ena hörn.. att våga skapa sin egen bild men dock i samspel med andra. 
 
Allas bild.. världsbild är unik.. men den formas av de möten vi får på vägen. Möten får vi inte genom att sitta ner med bilden under armen. De får vi bara genom att våga släppa in andra i vårt liv, våga tro på morgondagen och ge... ge för att få...
 
 
Hur ser din bild ut och sitter du ner? 
 
Visa fler inlägg