45
Hipp hipp hurra!! Hoppettigaloppetti för mig!
Japp.. jag har i veckan passerat mitt 45:te varv. Det är ju inte med att man vill fälla en tår för god match med livet. Oj, så mycket tankar som föddes där i onsdags på dagen. Hela livet passerade i revy men för en gångs skull var det bara för att se det.. nästan som för en sista gång. Jag känner mig för första gången så klar med mitt "mellanliv". Ja, jag tror jag ska kalla det de, livet som sjuk, som hände och inte var mitt val utan gener, socialt arv och miljö som fattade beslut till mig där jag inte hade något att säga till om.
Mitt första liv var på inget sätt lätt. Nej då, men det är första delen man tar sig genom och man tänker: När jaaaag blir stor, dåååå... Den där fasen i livet. Man studerar, utvecklas, planerar och man vet så bombsäkert hur man ska göra sitt vuxna liv till det bästa och pissa på alla andra och deras åsikter. Hästarna var min motor. De gav mig stöttning, utveckling, lära sig planera, strukturera och våga kasta sig ut i enorma krafter utan att tveka, att våga lita på sin egen kropp och potential.
Jag lyckades jäkligt bra, med det mesta. Jag pissade på många, jag slog mig fram utan att ens behöva kämpa, det gick lätt. Jag åkte bananskal i hästvärlden med att umgås med eliten inom Islandshästvärlden tidigt. Jag kan inget annat säga än att min flickdröm om att bli beridare med eget stall bara var runt hörnet. Jag gjorde mig ett namn redan som 20-åring.
Att jag hade magsmärtor, kräks nätter igenom, det var väl inget en hästtjej inte klarade.
Jag var stark-Punkt!
Mitt "mellanliv" slog ner, lika bomsäker som jag var i mitt första liv, slog bomben ner dubbelt, trippelt hårt i mitt "mellanliv". Jag födde barn, jag som aldrig tänkt på barn i mitt liv, jag blev sjuk och sängliggandes i 1.5 år utan att kunna resa mig. Läkarna stod handfallna utan diagnos och min partner som då var knappa 26 år, kunde inte se sitt liv med en rullstolsbunden, skulle hans liv bli isolerat? Nej tack och hej, leverpastej.
Ensam... förlora mitt barn varannan vecka. sjuk .. sjuk.. sjuk.. läkare..Utan häst som oxå blev sjuk samtidigt och avlivades... KBT.. mindfullness..mat.. kräks.. smärtor i själen.. ensam.. smärtor i kroppen som gjorde en öronbedövad... ensam utan varken födelsefamilj eller min egen skapta familj.. Ingen diagnos.. bara sjuk..skräck.. rädsla.. Vänner som flydde, jag var den starka men som var sjuk, var tog alla vägen? Jag behövde värme men fick kyla i min panik i ensamhet i smärta.. tystnad.. tomhet.. rädsla.. jag försvann, jag tynade bort..
Vad jag än skriver för ord, kan det inte täcka smärtan som var, skräcken som var..Att se tillbaka på det vill jag bara ge mig själv en kram och trösta mig själv en smula.. våga säga att allt kommer bli bra, våga lita på universum.. var inte rädd..allt kommer bli bra..
Tårnarna faller, för jag minns smärtan och den ligger så nära under min hud. Jag låter de komma..
Man slåss för sitt liv. Det är det värsta kriget man går, den på insidan, som på utsidan mot samhällets trångsynta väggar som systemets vara eller ikke vara.. och utanförskap...
Man drunknar i glasskålen som man blivit satt i. Det känns som att sitta på andra sidan livet, inte bli sedd, inte hörd men livet passerar där förbi, alla ser så lyckliga ut (fast det är ju lika mkt det en fasad)
Genom min kunskap i hästvärlden kunde jag bestämma mig för att gå en tävling varje dag med mig själv och mot samhället. Jag visste ju hur man strukturerar, planerar, sätter delmål som huvudmål, bryta ner delar för att bygga upp. Jag använde samma teknik som i hästvärlden för att börja bygga upp något som skulle kunna kallas liv, igen.
22 år har gått sen den dagen jag trillade ihop utanför kiosken i Munka Ljungby.
Idag ser mitt liv annorlunda ut. Jag har diagnos, jag har en fantastisk man. Vi har låtit en underbar och vacker dotter växa upp till ett framgångsrikt liv med bra och sunda värderingar. Jag har häst, jag har makalösa vänner som älskar mig för den jag är och jag ääääälskar de för att jag får vara delaktig.
Hästarna har varit mitt allt genom mitt första liv rent fysiskt och möjligt och mitt "mellanliv" var de borta för många år, de fanns mentalt och senare år även kom till mig fysiskt men allt vad det innebär, men jag är inte så säker på att de ska följa med mig in hela vägen i mitt nästa liv som jag inte har något bra namn på, hahah.. Vad kan vi kalla livet efter 45? Hmmm..
Idag är jag glad och tacksam för allt jag fått leva med och i. Det är som många säger, man vill inte vara utan det för hur det än är, har det format en till det man är idag. Det där kan man bara säga när man kommit ut genom glipan från Alcatraz som man har filat med en nagelfil i 22 år, innan dess är man i en krigzon som någon annan försatt en i. Det är verkligen så det känns, som att bo i ett fängelse i sin egen kropp och man slåss..för livet..
Jag är på inget sätt symtomfri, jag är sjuk många dagar men jag har iaf hittat hjälpmedel och tekniker som gör att jag våga lita på att jag kommer tillbaka till det som idag iaf är någon form av liv.
Hästarna.. det förvånar mig men det är inte de som brinner längre för mig. Det är att hjälpa andra. Människor har varit något man pissat på, som tagit energi och som kräver.. som jag aldrig har behövt vara beroende av i mitt första liv.. men var min räddning i mitt "mellanliv".. Någonstans känner jag att min största lärdom inför mitt nästa liv, är att lära mig människan och vara den behjälplig. Jag vet inte varför men jag tror.. bara tror.. att hela min sjukdomshistoria har valt mitt nästa liv till mig. Den ska inte vara till förgäves. All min kunskap som jag tvingats lära mig för att överleva i mitt fängelse, ska jag dela med andra som är behövande. Ja.. det bara känns så.
Jag har alltid sagt om jag inte blev sjuk skull jag jobba som volentär för djur i andra länder, men skulle kunna tänka mig att hjälpa barn i riskzoner (krig, naturkatastrofer). Idag kan man säga att jag volentärar för att hjälpa människor som behöver stöd i kosten. Det ger mig otrolig makt över min egen sjukdomsbild.
Min kunskap jag tilldelat mig i "mellanlivet" delar jag med den som behöver det just nu.. Jag kramar om, säger att allt kan bli bättre, våga lita på universum.. Jag finns här, var inte rädd. Jag går med dig.. Du är inte ensam. Precis allt det där jag själv skulle behövt. Det ger mig otrolig tillfredställelse och någonstans där på insidan, hjälper jag lilla Janet att inte vara rädd längre.
Jag har utbildat mig till kostrådgivare men nu ocå funnit ny utbildning jag kommer gå på distans (det är det enda som jag klarar) Som jag hoppas jag kommer kunna göra senast nästa vinter, för i vinter skriver jag recept så fingrarna blöder.
Glädje, kärlek, styrka både på insidan och utsidan, trygghet, jag är inte ensam längre..
Jag är glad att jag fått uppleva och iaf halvt leva till min 45.e dag. Jag har valt.. för jag tror man måste välja... att se nästa liv med otrolig nyfikenhet. Jag vet det kommer inte bli lätt, många sorger ska passera och det är här jag säkert kan tacka "mellanlivet" för alla strider, som härdat mig, som visat mig mina svaga sidor.
Så tack jävla "mellanliv" och nu lämnar jag dig för att gå vidare
Följ med mig in i mitt nästa liv, du min vän, ta min hand och vi går tillsammans. Livet är så mäktigt i sin helhet.. tillsammans kan vi stå starka när det blåser, krama varandra och skratta tillsammans.
Att tacka livet är nog den viktigaste lärdomen trots allt, fram tills idag men även tacka mig själv.
Tackar du livet och dig själv?