uniquehorse.blogg.se

Denna underbara sångerska. Jag minns när hon kom med sina första hits. Jag diggade henne rejält. Ball, snygg brud. En kropp att dö för, en utstålning som bara en brutta med skinn på näsan kan ha. Fan vilken läckerbit!

 

Jag minns oxå när hon kom ut med sin sjukdom MS.... Jag minns jag var fullt upp med mitt eget liv. Jag vet jag tänkte att vissa saker verkligen inte syns utanpå, men mitt liv var i full gång, jag hade inte tid att reflektera och vad skulle jag reflektera över? 

 

Jag minns TV-sekvenser av henne genom åren, jag minns tystnaden av att inte höra något från henne oxå. Hon har hamnat i skymundan mellan varven (eller var det ett aktivt val att hämta andan?). 

 

Jag tittar sällan på TV men ett program som jag kan finna glädje av är att se "Så mycket bättre". Tycker det är så otroligt kreativt att göra om andra låtar i andra genrer. Vissa blir ju mindre bra men flertalet blir helt magiskt bra.

 

Där satt hon, lilla Louise, fantastiskt Louise. Som en sol sken hon upp rutan, med en lika snygg kropp, ett leende och ett par ögon som fortfarande lyser av glimt i ögat och skinn på näsan. Hade de inte filmat hennes käpp eller när hon gick otroligt starkt men sjukdomssvagt, hade man aldrig fattat hon är sjuk.

 

Erik Gadd ställer den magiska frågan:- Louise, jag undrar hur detta är för dig, jag menar jag är såå trött och det är otroligt mycket som händer oss när vi är här, hur klarar du och din kropp av denna ansträngning?

 

Louise svarar:- Jag tränar med min sjukgymnast som om jag var en elitidrottsman, jag behöver vara stark, sen är jag full av adrenalin och går på det just nu. Jag vill få uppleva, jag har bestämt mig. Vad är viktigt i livet? Jo, att sjunga, då behöver jag ha energi och vara stark för det och allt annat får va.

 

 

Jag fylldes av sån glädje! Fantastiska Louise <3... Det är ju precis så det är. 

 

Jag önskar jag vore lika stark som Louise, fast på sätt och vis är jag det, fast det är sällan... eller.. jag har valt att inte prata så mkt om min sjukdomsbild för jag vill fortfarande vara "som alla andra". 

 

Jag siktar oxå in mig på att göra det jag vill göra och just nu är det att rida och få uppleva de sista åren med hästarna innan jag verkligen inte orkar slåss mot mig själv. Dagarna går åt att förbereda kroppen och energin för ansträning genom planerad kost och kosttider, vilotider, rörelseschema, extrem struktur på tider etc. Det är som två heltidsarbete i bland och man är helt slut av allt planerande. Men jag vill.. Gud snälla! Du vet jag vill. Jag och Louise, vi vill få vara med!

 

Jag önskar att "de friskas" agenda inte alltid var den starkaste. Det ger oss andra sällan en chans att hänga med. Vi kommer alltid på släp. Men.. det är så livet ser ut och jag har lärt mig att förhålla mig till det precis som många andra oxå gör.

 

Snaran dras åt, det kanske ändå är så att jag måste börja blotta min vardag för att få tidsfrist. Jag har otroligt svårt numera, som inte jag upplevde förr, att "hänga med". Det börjar märkas och med risk att de som inte vet, tycker man är en märklig kuf. 

 

Jag känner att jag aldrig förr har varit i så stort behov av en klapp på axeln och hejjarrop, en kram fast det gick åt helvete med orden:- Bra försök, vila nu så testa igen! Fan vad du kämpat, hejja dig! Jag känner mig själv så väl, jag vet... tiden är snart inne... 

 

Jag klarar inte längre att jämföra mig med friska. Jag sackar efter och kommer inte i kapp. För mig behöver jag inte komma ikapp. Jag har accepterat att jag inte kan ta någon sockerkick, smärtstillande etc för att "maska", jag är helt el naturale och måste fullständigt stå face to face med att inte få luft, yrsel, illamående, värken som skriker högre än tränaren eller hästens energi som förlamar mig där jag bara måste andas förbi smärta och fortsätta fokusera trots jag skakar av utmattning. 

 

Men.. jag får skylla mig själv. Jag har valt att inte prata om det för jag står inte ens ut själv med det. Jag vill inte bli hågkommen som den sjuka.. utan den som kämpa. Jag vill att andra ska minnas mig som en som aldrig gav vika, som fann nya vägar trots allt. Jag vill vara stolt över mig och sluta känna ångest för vad andra ska säga om jag trillar ihop eller måste avbryta. Vad andra ska säga... vad andra ska säga... Andra...

 

Jag vill bära min egen mantel-min skyddsmantel där jag kan få värme och trygghet. Jag vill bära mitt eget svärd-svärdet som kan göra hål i negativa ord och energier. Jag vill bära min egen sköld-skölden som skyddar mig från det hårda livet. Jag vill bära min egen lans-lansen som stöter bort och håller på avstånd. Jag vill bära mitt eget spjut-spjutet som spetsar det onda och kan öppna ny väg genom sin kraft att bryta genom.

 

Se mig för den jag är