uniquehorse.blogg.se

 

 

Jag blir så full i skratt när jag ser denna bild, jag kiiiiknar av skratt och nästan trillar av stolen! Den är så bildligt talat korrekt om hur livet i allmänhet är, men speciellt i hästvärlden. Det är de högsta topparna där man är hög som ett höghus på adrenalin och det är bannemej de djupaste dalar som den mörkaste grotta i långtbortistan där någon täppt igen hålet och man hittar bara inte ut i sin förtvivlan.

 

Jag tror jag har befunnit mig på de flesta platser vad det gäller hästar, där högst uppe, mittensörjan och så in i bänkens långt ner i grottan att man aldrig tror sig se ljuset igen.

 

Uffe, vår allas lilla Uffe. Denna tuffe häst som man aldrig vet var man har. Ganska tidigt när vi köpt honom insåg jag att denna häst har en personlighet som jag verkligen älskar men en sida som skapats av människan där han blir farlig.

 

Uffe är uppväxt som semivild i Frankrike, Camargue. När han var 4 år fångades han in med lasso och fraktades med 3 syskon till Sverige. Där reds han in av en fransman men såldes ganska tidigt till en tonårs-elev. Han ska vara en av få de sålt, varför har vi aldrig fått svar på riktigt. Den här unga tjejen var med när Uffe kom till Sverige och vad jag förstått bamhärtigat sig över honom. Vi har hört historier av den här tjejen om hur de var två män i lassot varje gång de skulle fånga honom för tämjning och ridning, han sprang med dessa män hängdes efter sig i snaran runt halsen, han sprang för liiiivet, tills något tog stopp. Han ska ha varit enl sägen den svåraste av de syskonen att tämja. Aldrig sparkats som hans syskon gjort men däremot en vilja av stål och inte velat foga sig alls. 

 

Tjejen och hennes far köpte Uffe och en bror. De var hingstar såklart. Här ska det ha gått jäkligt snett. Vi vet inte vem som talar sanning, vi fick höra en historia när vi köpte honom och när vi pratat med tjejen har vi fått lite olika historier men dock samma underton. De var faktiskt här för 2 höstar sen och träffade honom. Jag pressade dom på information och ja.. det stämmer så här långt (eller vad man vill erkänna iaf), han har fått stryk,rejält med stryk och det var pappan som gett honom det, svar jag fick var att han visste inte bättre, han trodde man skulle göra så, det var det enda han visste som man, att göra, för att få hästen att "lyda". 

 

Behöver jag säga att Uffe inte hälsade på mannen under deras besök? Han tittade inte ens åt hans håll. Jag förstod att det var sant det mannen sa och tackade för att han var uppriktig och modig nog att berätta, det förklarar varför Uffe inte klarar av män. 

 

Tjejen märkte man att han var mycket förtjust i. Men kära nån. Uffe var hingst, en stark personlighet som inte ger vika. Hur kan man bara köpa en hingst till sin tonårsdotter hur snäll den än må vara?

 

Här ska ha hänt mer än vad vi tror i ridningen, av den dåliga sorten. Det märks han är välskolad, helt klart, i den Franska ridstilen alltså inget svenskt dressyr då inte, men han ska ha stegrat, gått omkull, skenat otal gånger och inte stannat förren nått, av ren jäkla järnvila.

 

Jag har försökt lägga ut honom på annons, men det är fel kriterie av hästfolk som hör av sig. Han är liten och söt som en dag, liknar en pytteliten Lusitano med sina 1.40 ovan gräsrötterna bara, numera kastrerad.

Jag har gett upp. Som min vän Git jämnt påminner mig om,:- han valde själv sin sista matte och det var du Janet, du måste bara förstå det. 

 

Min vän Annika såg en annons på honom och sände till mig. Vi stod då i skedet att avliva Nikki, min älskade häst och jag var i panik. Fick kontakt med Lena som arbetade på gården Uffe stod på. Vi åkte upp på vinst och förlust, 5 timmar upp. Vi hade då ingen aning om hur allvarligt det var med hans psyke, vad han kunde eller eg ingenting mer än att jag haft Camarguer i 5 år och förstod rasen. 

 

Inom 30 sek stod Uffe vid min arm och lämnade inte min sida. Lena sa:- Jaha, där var du ja, det var dig han skulle med hem.. Jag svarade efter jag var färdig med honom:- Asså han är verkligen jättefin men för mkt nerv, jag är för gammal för att hålla på med den typen av häst nuuu.. nä, jag köper inte.

 

Lena var besviken, jag var ledsen.... det gick 3 veckor och vi åkte upp igen. Provred denna gång. Det var storm ute, herre gud att han inte skickade mig till Kina den dagen.. Jag var livrädd, det var så mkt motor, asså nähee det här klarar jag inte.. Jag tackade nej en andra gång. Åkte hem, så ledsen. Vilken häst.. jaja.. Stefan ringer 4 dagar efter och köper honom. Hem han kom.

 

Nu är vi 4 år fram i tiden, Uffe har hunnit bli 13 år, något lugnare men fortfarande ett nervsystem som en popcornsmaskin. Jag blir äldre och mer sliten, jag ska inte ha en popcornsmaskin.:- Men jag vill vara med dig säger Uffe uppenbart.. För kvar är han..

 

Trots att jag kämpat mot tid och rum, trots att min magkänsla säger ge faaan i det, har jag inte haft några val längre. Jag måste testa honom borta. Han är så stressad när vi är borta med honom. Introvert stress, nått så in i bänkens att musklerna rister på honom och när du släpper guarden exploderar han. Man vet aldrig vad som triggar. Jag är för gammal för att slå mig sönder och samman.

 

Den 30-31/7 ska jag träna för Norah Kohle utanför Eket som är vår grannby. Jag är ju fullständigt galen, dum i huvudet på ren svenska, ja.. suck på mig.. Va fasiken gör jag nu? 

 

Ringer min vän Anna som har en ridbana, där är dessutom ston. Tänkte nu får det bära eller brista, ska jag slå ihjäl mig kan jag lika gärna göra det när Stefan har semester.. (Ja vi hästfolk är för roliga i bland, planera när man ska trilla av och bli omhändertagen)  Vi fick ok på att låna banan.

 

Självklart har vi dessa åren arbetat hårt, mycket hårdare än med andra hästar, just för att förbereda honom för att kunna åka bort. Alla som känner mig vet hur mycket arbete det ligger bakom, men jag har ansett han fortfarande inte är klar och pålitlig. Det stod ju klart när Cornelis kom hit och Uffe visade upp sin värsta sida, att den finns kvar, vi har bara inte haft något som triggat honom tillräckligt. 

 

I morse skulle vi åka. Går upp i tid och förberedde Uffe. Haaan vaaar i upplösningstillstånd. Scannade av mig själv, jag var lugn, stenlugn. Började scanna av omgivningen, vad triggar? Nah, Exito var närmst Cornelis nu och det gillar inte chef Uffe.. Ok.. Det var att höja guarden till max, som om jag hanterade en helt okänd häst. Övertydlig och bergfast i mina beslut, tummade inte en millimeter på vad jag krävde och var fortsatt lugn. 

 

Väl i transporten, flyger han in i bommen framtill när jag nuddar hans rumpa och på det reser sig så taket knaka. Där RÖT jag till rejält och sänkte energin direkt. Han stillade sig. 

 

Jag är en fullständig idiot.. Men är inte vi hästfolk det???

 

Dyngsur häst väntar mig när vi öppnar släpen, nu har alla förhoppningar till en lyckad ritt runnit ut.. Men vad gör det. Det är ju som det är...

 

Leder ut honom, gör lite kontroller på att han lyssnar vilket han inte gör, men tar inte lång tid förren han är med mig. Visar honom runt, stona gnäggar lite men han svarar inte. Ser bara så lycklig ut och hingsthållning delux.

 

Sadlar på, går ett varv, hellugn. ehmm.. wha??.. jaha.. ska de inte bli mer.. 

Sätter en fot i stigbygeln, känner av.. händer inget.

Reser mig upp i stigbygeln, står hängades halvt över honom och väntar på att han ska rusa, men inget händer.. 

Jag sätter mig och han är lika lugn som hemma.. teatertystnad...

Skrittar iväg lätt i sittsen lätt framåtlut då jag vet han är reaktiv och hoppar han ett hopp i början så jag hamnar lite bakåt tar han det som galoppfattning, så överdrivet framåt och ut med benen.

 

Tystnad.. Sätter mig till rätta.

 

En heelt magisk häst under mig infinner sig, jag har hela tiden guarden bergfast, tummar inte på vart jag vill men släpper gärna tygeln, visar att jag litar på honom, ställer inte högre krav än sväng, stopp fram i alla gångarter. 20 min senare klev jag av och Uffe somnar direkt.. Vad mer kan jag begära? Iiiiiinte ett dugg..

 

Så var första bortaritten avklarad, jag åker hem med hakan vid knäna och så stolt över både mig själv och Uffe. 

 

Det gäller nog att förstå att aldrig sänka guarden, han är vass, han är snabb och han kräver. Det har han all rätt att göra, jag måste spela korten 100 rätt om detta ska vara möjligt. Jag måste också vara modig nog att säga nej om jag känner att jag inte har täckning i säkerhet runt mig. Det är i tryggheten av säkerhet som gör det möjligt att trycka den där sista spärren om man har byggt korthuset rätt.

 

Uffe är en helt fantastisk häst. Önskar bara han var 10 cm större. Men man kan inte få allt här i världen. Eller kan man det?

 

Jag ska berätta en hemlis för dig. I morse på min morgongympa, knäppte jag händerna och bad att någon skulle hjälpa Uffe att förstå, hjälpa mig att förklara för Uffe och ge oss energi. Kanske någon hörde oss. 

 

Var inte rädd för att be om hjälp, om det så bara är från de högra makterna. Kanske nån hör, vad vet jag?

 

 

Ingenting i livet är spikrakt. Som Alexander Pärleros gärna säger:- Succe är något du haft och kan få igen. Det betyder att man måste jobba för varje gång man vill något ska lyckas, inte slappna av.

 

Bilden ovan är verkligen klockren på att beskriva hur livet är. Vi måste våga vara rädda, våga chansa, våga fråga, våga planera, våga göra fel, våga vara stolta, våga våga...