uniquehorse.blogg.se

För några år sen fann jag dressyrsadeln jag smälte ner i. Den heter PDS Euro och skapad av det stora namnet Carl Hester. En helt maaakalöst fantastisk sadel. Smal midja, man kan sitta långt fram i sadel, lite lätt i sätet men ändå kunna sitta ner och få stöd under hela rumpan, inte som i Equipesadlarna där halva rumpan hänger utanför, suck.

 

Stora bra knästöd...

 

Perfa helt enkelt...

 

Jag har en ful ovana.. eller.. asså.. det beror på vilken ridstil såklart, men jag har förmåga att vara ganska lätt i sätet, även ganska tyst i mina hjälper. Det är bra om man tex rider unghästar att ha lite egenbalans o inte va så beroende av sadeln utan finna rytmen o då blir lite axlarna lite hängande, man har lite loose höfter o kommer en bock är man inte rak som en fura utan följsam. Rider man galopp eller hopp har man lite mer rundad rygg o loose. Rider man Islandhäst är man följsam och flyter i sadeln.

 

 

Sen en tid tillbaka rider jag i den andra sadeln. En deuber & Partner Doma. Faktiskt trivs båda hästarna med den. Såklart med inställbart framvalv med nyckel så man smidigt bara vrider 3 gånger höger eller vänster, beroende på vem av killarna som ska ridas.

 

Senaste veckorna har Uffe fått börja testa lite svårare övningar, eller.. det är inte rätt att säga att det är han, för det är jag. Han är välskolad i grunden. Det är jag som är smolket i bägaren av oss två o helt ärligt. Vi har aldrig fattat hur välutbildad denna häst är. Tänk att han är så snäll o vänlig o gör verkligen inte en fluga förnär eller är dum, inte ens är dum nog att visa vilken kompetens han har. Han är vänligheten själv, med en flyktinstinkt som betyder mer än utbildning för honom.

 

Det vi testar just nu är att rida runt två stolpar med ca 15 m mellanrum. Från en sluta i skritt fatta galopp och då ha vänt 180 grader runt stolpen. Uffe är röststyrd för det jag inte klarar med mina ben. Vi börjar närma oss något som börjar likna något, det är jag som ska lära mig var jag ska göra av min kropp. Jag har fantastiska Lindah.se till hjälp då jag även går kursen Samordna dina hjälper, vilket är precis vad vi behöver i denna övning... inte vi... jag.... the human...

 

Så kom vi till dagen då jag tänkte att det är ju alltid bra att byta sadel, för ryggens skull. så vi tog PDSen... Denna sköna underbara fantastiska sadel. Tänk att jag nu ÄNTLIGEN har hittat TVÅÅÅÅ magiskt bra sadlar.

 

Den känslan vet jag inte var den kom i från... För nio och en halv minut senare svor jag som en sursöt dvärg när jag nästan åkt i backen...

 

Vi kan börja här:

Om jag tycket PDS var smal i midjan.. kan jag säga nu: Aee! det är den fan änte!

Om jag tycker att jag visst mellan varven kan hamna lite på bakfickorna i Doman så är det iiinget mot vad man gör i dressyrsadeln

Om jag tyckte det kan bli lite flaxiga ben i Doman, är det inget mot vad det blir i dressyren. Jag studsade som en leksaksgubbe, tänkte är jag trött idag? Kan jag fokusera? har jag någon kontroll över kroppen? Konstigt för jag känner mig jävligt kry.. men det flaxar runt här.. wha??!!

 

Om jag kan tycka att det kanske lite saknas knästöd i Doman, förbannar jag knästöden i PDSen.

 

Tack vare knästöden höll jag på att stupa rätt över Uffe när snabbUffe rörde hastigt på benen..

 

En hastig rörelse utan att jag hann ens tänka trycktes mina knän mot knästöden som i rekyl gick direkt till höfterna som SATT i sadeln som ett flipperspel skickade rekylen vidare till ryggen och axlarna som stelnade till handen som skickade mig handlöst i framåtstupat läge lagom lite lätt till vänster om snabbUffe.. 

 

Han var i chock, jag var i chock!

 

-Matte! Vad hände?!

-eu...asså..flåt vännen.. Jag vet inte..

-Du måste sitta still för jag vägrar tappa dig

-Det är lugnt om du tappar mig, det gör inget, det är mitt eget fel

-Mitt mission är att va vänlig om människor, jag kommer inte springa fort mer

-Jo hjärtat!, spring snälla spring jag löser det.. det är bara nått som är.. fel..

 

Så jag försökte finna rätt position..

 

-Matte, snälla sluta sitt mig i ryggen.

-Åh flåt.. inte meningen jag vet du inte vill att jag sitter i sadel.. men jag fattar inte.. det lixom går inte..

-A.. men du.. om du .. "kast" kast".. flyttar dig lite.. där?

- Nä nu hittar jag ingen balans..

-Ae.. men du.. matte.. du kan inte siiiitta i sadel.. lyyyft på dig..

-Jag försöker.. jag KAN verkligen inte..

-Meh!  Du har ju kunnat de andra dagarna??!!

 

 

Å då begrep jag.. Sadeln... Hur fasiken kunde jag nu inte rida i sadeln?

 

Det är bara ett faktum.. Knästöd är djävulens påfund tycker både Uffe och jag.

 

Dagen efter bytade jag till Doman och gjorde samma övningar.. Inga problem.. eller jo.. problem m övningen men inga balansproblem och ingen snabbUffe som höll på att tappa sin matte utan när farten ökar och snabba svängar kan man snyggt glida med bara o fånga upp rörelse i höften eftersom knäet inte dönar i något, det blir mer flow o rörelsen tillsammans..

 

En märklig upplevelse... o intressant..

 

Nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra med den stolta känslan av att ha två fantastiska sadlar. Det lutar åt att sälja PDSen dårå.. Får man bara hoppas man aldrig kommer på den knasiga ideen att bli dressyrryttare då...