Starten och livet...
Hej och hå!
Inte glömt bort bloggen men har inte varit prio 1 kan man säga.. Men nu sitter jag här, mailen är lugn, fakturorna är avklarade och ångesten kryper längst ryggraden..
Så.. var börjar vi...
Livet.. funderar.. jag vet inte.. ibland undrar jag om jag fick en förbannelse över mig där för 22 år sen. Livet innan dess åkte som en räkmacka även om det var förbannat tufft, så vet jag inte vad vi ska kalla livets nycker nu.. Eller är det något med att bli äldre? Någon tvingar en att vara sur och bitter? Varför går inte saker bara ens väg? Jag ser på min dotter som får det ena efter det andra kastat i händerna på henne. Det är hennes räkmacketur just nu och jag glädjs med henne! Jag minns tiden och jag önskar inget hellre än den tillbaks.
Det är inte så att jag inte har möjligheter, kunskap, utrymme att lyckas.. det är bara så att livet mellan död och levande, frisk eller fungerande är så förbannat på en knivsegg att jag bara inte begriper hur det ska gå till...
Jag hade ju två hästar på gång för att lånas till tävling till detta år, i skills at arms. Båda riktigt bra kvalitetshästar som hade all grund för att lyckas.
Den 21/12 får jag en samtal från en gråtande ägare, hästen är ihjälkörd! HELT OFATTBART!! Älskade finaste B, rip.... En häst på miljonen, hur är detta bara möjligt.. Ägaren hade letat i många år efter en sån här stjärna.. varför händer det henne?
En vecka senare åker vi och prova häst nr 2. En häst som jag verkligen klickade direkt med, dessutom halvblod som jag absolut inte är fan av, men det bara satt som en smäck. Hästen hade en tävlingskarriär bakom sig men skulle ev klara några år till, men när jag red kände jag att den blev något tung i handen ju längre tiden gick. Vi gav våra tankar som ägaren fick utvärdera. Till sist gjordes ändå valet, som jag tycker var helt korrekt, att låta hästen flyga till hästhimlen. En fantastiskt individ jag fått följa under några år med sin ryttare och med ödmjukhet inför hur en förstaritt faktiskt ska kännas tar jag den med mig och tackar denna stjärna för han bar mig. R rip och tack
Så här står jag nu.. utan häst...igen...
Så åkte vi på 7 veckors influensa lagom till nyår. Fantastiskt. Både jag och Stefan låg pall med smärtor, snor, hosta och spykänsla. Vår inackodering Christina tog hästjouren och Loppan körde matjouren för vi var inte kapabla att ens resa oss, vi kröp till toaletten. Jag tror detta var min första riktiga influensa, ever.
Livet efter influensa, kämpar man vidare med vapenskölden. Jag vill verkligen ha allt klart med riddarklädsel mm, jag menar det kan ju dyka upp en häst när jag minst anar det. Det är också bra att fortsätta framåt. Att följa en plan och struktur gör att hjulet iaf inte stannar.
Jag tog med båda hästarna till DKA för träning. Uffes första träning där (men varit där på besök) och han skötte det över förväntan, verkligen. Visst var han stressad men vi vet ju och tar det lugnt, själva lektionstiden skötte han som hemma, helt perfekt.
Tyvärr passade inte ridstilen honom då han i 5 dagar hade nacksmärta delux efter och var helt omöjlig att få tag på. Men, Uffe är speciell och låter vi bara han få vara han nästa gång kommer det säkert gå bra. Patrik är så mjuk och framför allt ödmjuk inför både mig som ryttare/ägare och häst. Uffe gillade Patrik. Men det där med stilar är så olika vilket man får ta hänsyn till.
Exito.. ja vad säger man! Hans bästa sida visades upp! WAOW! jag blev helt tagen av hur mjuk och följsam han var på lektionstiden. Patrik sa flera gånger hur följsam han såg ut att vara och det var himmelriket att få rida honom där. Jag förstod då vilken potential min häst har och vad BEST Box har plockat fram i gömmorna hans, detta finns på insidan. BEST Box kan inte skapa något som inte inte redan finns, bara att för mycket begränsningar blockerar vägen för det att komma ut.
Jag flög hem på adrenalin och lycka, för att däcka i soffan. ME slog in.
Träningarna med min fysiska hälsa går framåt, planering för bågskytte är skapat, Team Ljungagård går fram med att ha kunder för vibrationsgolv och skrittband och snart kommer BEST Box igen första helgen i mars. Japp, medvind..
Jag åker och tittat på Exitos bror som är till salu. Jag har en tid försökt hitta en ny häst.. jo.. jag vet.. jag säger alltid att jag inte ska köpa fler hästar, men jag vet det kommer vara helvetet på jorden att va utan häst.
Men iaf..
Att titta på häst är så märkligt. Antingen känns det något eller känns det.. bara inget.. en tom känsla.. som att det inte är min häst..
Jag sa till Stefan att denna hästen är jättefin men den är inte "min".. -Klart den inte är din svarar har du har ju inte köpt den än.. Ok.. hästfolk vs icke hästfolk.. hahah
Lång historia ganska kort, det sket sig kan man säga. Magicoavkommor är speciella och så även deras ägare... Det blev ingen affär.
Jag la ner tanken på att leta häst. Jag menar Exito är magisk, Uffe kan gå på halvfart som han vill, det spelar ingen roll. Jag klarar inte hålla igång två hästar ändå så jag är nöjd. Jag kände hur stolt jag var över mina hästar och tacksam för min kunskap att ha skapat dessa till det liv jag vill leva.
Tränar för Norah, även hon styrker att Exito ser fantastisk ut och vi bygger vidare på det vi gjorde hos DKA. Gick ok.
Men.. jag är en sån jobbig jävel som ifrågasätter och det ifrågasättandet kan vi ta vid ett annat tillfälle, jag började fundera över hur övningar görs. Vad är det som bestämmer i en övning hur mkt kapacitet som ska levereras och som Annika brukas säga- I förhållande till vad, måste man alltid ställa sig. Den där frågan, tror jag många glömmer att ställa utan har en inre bild av hur det SKA va, så även jag, men blir så jävla fel.
Exito visade bogsmärta några dagar, övningarna har alltså vara to much. Jag har en plan och jag känner mig trygg med den tanken.
Så har vi snö, is, storm och iskalla vindar på Ljungagård med som tur är har vi en rundkorall med gummiflis- WIIHOOO vilken lycka. Hästarna kan motionera obehindrat.
Jag lägger planering för båda hästarna till sommaren.
Och så är vi framme vid helgen som gick....
" Vill du köpa häst X?" ..ett sms...
Jag som hade bestämt mig, inga fler hästar var nöjd.
Denna hästen har jag redan i höstas varit nyfiken på men ägaren sa- aldrig i livet den är min! Och det kan jag förstå, hahaah!!
Jag som hade bestämt mig.. inga fler.. men... är det nu livet visar mig vägen? är det nu? eller är det en skenmanöver igen? Vågar jag hoppas?
Ja, oavsett, vi måste titta .. Vi tackar ja, för frågan och säger vi ska höras denna vecka.
Innan dagen var slut bestämde vi oss för att rida ut, trots förjävligt väder med halv snöstorm-ich, men det var barmark i skogen (men inte på gårdsplanen). Stefan tog Uffe i hand, jag satt upp barbacka på Exito. Jag hade en sån lycka i kroppen jag inte haft på så länge, en kärlek till livet, en tacksamhet och fasiken vilken häst jag fått. All tid, alla tårar, all oro, alla pengar vi lagt på Exito, äntligen! Han dansar fram, taggad av viden och snöflingor som piskar oss i ansiktet men jag brydde mig inte, he was on fire!
Vi skulle bara...
Bara runda stolpen... Uffe går.. Och det som inte får hända händer... Livets nyck.. igen.. WHY!!!!!
Vid bommen nere intill stora vägen, har man grävt ner fiber. Det går bara att passera till vänster om stolpen, där vi alltid passerar. Jag red där några dagar tidigare obehindrat. Stefan arbetar med att blåsa fiber och kände inga vibbar till att vara fara.
Uffe som är några 100 kg lättare trippa runt stolpen- Exito fastnar i marken och sjunker med båda bakbenen! Han sjunker 70 cm och sliter upp båda bakbenen efter några försök att ta sig loss. Det är som kvicksand som bara suger tag i oss.
Lyckan 1 min tidigare förvandlades till skräck...
Vi gick hem och med vetskapen om hur mycket skador Exito har i sina bakben och rygg, kände jag hur ridån gick ner.
Kyla, laser och linement från Alternative Healthworks.. och ångest.. en jääävla ångest.
Och klandra livet.. Varför? Varför seriöst varför? Varför händer detta mig?
Så jag bestämde mig.. Jag måste göra något, en förändring, jag är en förbannelse, jag måste ta tag i livet innan livet tar tag fullständigt om mig..
Jag skrev till Norah att Uffe behöver ny matte, Norah är den enda som har elever med det sinnet som kommer passa honom. Jag kommer fullfölja denna lina nu, även om jag vet jag kommer ångra mig som fan. Uffe är mitt hjärta, min själ till att fortsätta, han ger mig cred varje dag för den mjuka sidan hos mig, min känsla, min timing. Men jag gör honom inte rättvisa.
Jag förbereder mig mentalt på att lämna Exito för annars överlever jag inte detta..
Så vad hände igår då..
Jag var så matt av den inre stressen att jag vilade mitt på dagen. Vaknar av att hästarna springer som idioter. Jag springer yrvaket ut som en människo-idiot och känner mig som Kalle Anka på julafton.. Då hör jag en annan idiot.. Nånstans ovanfrån..
-Hallå!
- Hallå!
-Det är nog mig de är rädda för...
Jag hör en kvinnoröst, lixom från himmelen.. Jag snurrar höger och vänster för att sen titta upp i skyn utan att veta vad fan jag ska se.. Där,, i telestolpen står en idiot, en elmontör och fixar..
Denne idiot hade rent sonika klättrat över stengärdet, gått genom heeela hagen för att ta sig till telestolpen längst uppe i hörnan.
När denne idiot passerar tillbaka haffar jag denne och frågar om att passera andras mark utan att informera. Då får jag till svar att de har tillstånd att göra så, även i djurhagar och det är så olika hur hästar regerar... Skjut mig!!!
- .. och det fanns ju ingen väg att ta mig in!
-Det finns en anledning till att folk INTE ska ta sig in på vår mark, sen undrar jag varför du inte letat upp våra telefonnummer, du arbetar ju uppenbart på ett TELE bolag, det kan ju inte va så så svårt du att RINGA tänker jag?
Till svar får jag en axelryckning...
SERIÖST!!??!?!?!
Så... Man får inte vara med häst på vägen, man får inte vara i skogen för vi trampar sönder, vi ska hålla oss på ridleder och ridhus samt att andra får klampa in i ens hage och skrämma skiten ur ens hästar..
JAG ÄR SÅ MÄKTA TRÖTT PÅ VAD ALLA ANDRA FÅR-MEN INTE JAG SOM HÄSTMÄNNISKA
ALLA ANDRA har sån jävla stor rätt till allt, men hästfolk ska bara anpassa sig.
Eftersom jag är en sån jobbig jävel förstår du ju själv att jag går ju i taket över att spelregler gäller bara vissa och inte andra som dessutom är satta av ALLA ANDRA som inte själv behöver hålla sig till dom. Nä, sånt fixar inte jag.
Jag väntar nu på en tid i BEST Box för att gå genom Exito, jag befarar det värsta. Han är varm i hö bak och vi vet ju där sitter en allvarlig gaffelbandsskada som ingen trodde skulle läka. BEST Box släckte den i december så att den skulle vara hel efter det är nog bara att se sig om i stjärnorna.
För att inte lägga mig i fosterställning och andas i en brun påse, försöker jag skingra tankarna med Jonas Colting podd 202 Maximera potential som är så väl talande för vem jag är och vad jag tycker saknas i ridsportens tänk.
Livet är just nu en helvetes Lisebergs-jippo.. och jag har verkligen inte bett om detta...
Jag vet inget och jag.. helt ärligt.. vet inte om jag vill veta heller.. Men att sitta på häcken är inte min melodi. Jag tror ödet finns, jag tror saker händer bara för att och jag tror faktiskt vissa saker är förutbestämda i våra liv. Jag kan bara inte förstå isf vad som är förutbestämt i mitt liv, varför jag inte ska få lyckas. Vad är det jag missar?