uniquehorse.blogg.se

Min kloka vän Annikas ord- I förhållande till vad? Allt är förhållande till.. Till vaddå??

 

Människan har en förmåga att tänka i bilder.. dvs allt är still, som en stillbild på insidan.. Sen blir det vår verklighet. Det är beständigt. Så är det, punkt! Inget förändras.. för.. ska det det.. då måste man ju snida om den här fotoprintade bilden i skallen som är utristad i sten med gaffel och hammare, i så många minnen och tankar. Det finns bara en bild och det är min.. bara min.. den är sanningen. 

 

-Din bild? Nej men hallå, det är ju inte sann. Den ser ju inte ut som min bild. Min bild är sann!

 

Så leker vi memorispelet.. och ingen finner samma bild..för ingens bild är den samma..

 

Den som vågar ta fram sin hammare och gaffel, vågar titta på någon annans stens-runa, frågar, testar att snida om vissa linjer. Ja, den kan helt plötsligt få en ny bild.. och förhoppningsvis kan den andra också våga snida lite på sin i ena hörnan så helt plötsligt är det två, nästan i alla fall lika bilder.. och då känns det inte lika ensamt i världen längre.

 

Vi är lika! JA! vem vill inte va lika? Känna samhörighet, vara en del av. Coolt!

 

Till jul blir det ganska tydligt att människor är olika, i utanförskap, tom i sin egen familj. Alla har snickrat på sina egna bilder, sina egna verkligheter och sällan är någon intresserad att höra din bild av din verklighet för merparten vill stoltsera först med sin egen bild och trycka den i näsan på övriga som kanske inte är lika rätt fram.. eller kanske totalt känner misslyckande över sin bild.. 

 

Samma är känslan i hästvärlden. Alla har sin bild av vad som är verkligheten. Alla tror sig veta. När någon säger att din bild inte stämmer med min bild, skriiiiiiker hästvärlden.. 

 

Flertalet sitter med sin bild under armen, tvärvägrar ta fram hammaren för de är redan klara med sin bild. Det finns INGET på den som behöver ändras. Och DU får INTE titta på min bild, du får snicka din själv. 

 

Men.. om jag brinner för att lära mig snickra min bild på ett annat sätt, om jag behöver skaffa mig en ny hammare för min har gått sönder, vart vänder jag mig då? Om du har din hela hammare, inte vill berätta hur du kunde skaffa en ny, du är klar med din bild och du sitter leendes.. 

 

Min tro är att du måste ha det mest fantastiska.. Jag blir ledsen och känner mig misslyckad, världelös och oduglig. 

 

Nu kan man välja. Antingen sätter man sig ner.. sidan om den mest fantastiska och.. bara sitter.. 

Får inte ta del av, inte få se, inte använda dens kunskap om ny hammare, ny bildskapande.. inget..

 

Eller

 

Kan man välja att fortsätta söka.. 

 

Söka efter andra sökande.. som också förlorat sin hammare.. som välvilligt vill visa sin bild i undervisning, att dela sin kunskap.. På vägen skapar man liknande världsbilder.. Av lärandet.. tillsammans..

 

Denna ensamma, hårda, karga väg till något annat. Hur vet jag att det är något annat? Nä det vet jag inte.. kan aldrig veta..Hur vet jag att det är dit jag ska gå? Det vet man inte. 

 

Jag tror att livet sker inte sittandes, vare sig man är sjuk eller ej. Att resa sig upp, gå mot något, bara att våga resa sig från den som sitter, tacka så vänligast och gå.. i fullständig tro att komma dit man ska.. att våga låna en hammare, att våga snickra lite på sitt ena hörn.. att våga skapa sin egen bild men dock i samspel med andra. 

 

Allas bild.. världsbild är unik.. men den formas av de möten vi får på vägen. Möten får vi inte genom att sitta ner med bilden under armen. De får vi bara genom att våga släppa in andra i vårt liv, våga tro på morgondagen och ge... ge för att få...

 

 

Hur ser din bild ut och sitter du ner?