uniquehorse.blogg.se

Min första känsla när jag tänker tillbaka på detta året är - I DID IT!

 

Nu ska vi se om vi minns allt.. 

 

Började året med pluggandet till Licenserad Kostrådgivare. Vilken kamp, tårar, ångest, stress. Familj och vänner var stöttande. Jag har aldrig varit så förvirrad och tänkte varenda dag:-Janet, du är helt dum i huvudet, vem tror du att du är? Du som knappt tagit dig genom skoltiden, hur ska du klara något så här svårt?

För svårt, det var det med råge. Många tårar och mycket tvivel....

 

5 april, exakt 4 månader och en dag senare, gjorde jag tentan. Det strulade då jag har en apple dator och de har pc datorer. Kom inte bilder och texter som det skulle och jag fick ringa till dom med inget svar. Asså jag höll på att gå av på mitten! AAAAA! jeeeellppppp!!! Stressen var maxad och jag fattar inte hur jag höll ihop det hela, men det gjorde jag... på nått sätt..

 

Väntar var olidlig. Dagarna gick och jag var så säker det gått skit. Det kändes skit men vet du, jag brydde mig inte. Jag hade tilldelat mig kunskap för egen del och går tentat åt helvete, ja.. då var det så det var menat och jag skulle inte göra omét! 

 

94.7%... JA! Du läste rätt! Det var svaret som kom åter veckor senare.. Jag hade alltså klarat tentan med GOD marginal!

 

Jag kan alltså nu titulera mig som Licenserad Kostrådgivare...

 

Jag var sjuk i veckor efter, av all stress, mega superduper sjuk och det kändes som jag aldrig skulle stå på benen igen. Jag låg.. låg.. låg.. kroppen ville inget mer..

 

Min underbara svärmor Kia, kom förbi. Jag berättade att jag nu klarat tentan och jag vill verkligen skriva min matbok som vänner tjatat i alla år på mig att jag ska göra. Men först måste jag spara pengar. Kia säger:- Börja du skriv din bok, jag betalar! Jag bröt ihop. Ännu en möjlighet har öppnat sig. Boken ska bli av.

 

Här någonstans blir min fina kusin diagnostiserad med samma diagnos som mig, vilket är helvete. Hon får samma rekommendation som mig, ta b12 sprutor. Jag har ju inte fått någon läkare som velat undervisa mig i hur man sprutar sig själv, så jag har inte kunnat använda mina sprutor fram tills där. Kusinen kände en sjuksköterska som tog mot oss båda i kusinens hem. Efter den dagen kom ett litet andningshål- b12 sprutor.

Det är livselexiret, tack!

 

Sommaren var vrålhet, jag red kl 5 på morgonen och därefter var jag mest inne och vilade från värmen. Stefan högg gräs med lie och stress över årets höskörd var ett faktum. Vi säkrade lucern och höskörd och betalade ockerpriser för det. Mådde inte skitdåligt men inte så lysande heller. Men jag höll fokus till hösten, där nästa mål kom.

 

2017 ska jag ha sagt till min vän:- Anna, jag kommer träna Exito som om vi ska till Arne och träna en tredagars kurs. Om det inte blir till nästa år, må så vara men jag och han ska va förberedda om chansen kommer. 

 

Möjligheten kom, slutet på oktober åkte vi till Lyckans Gård i Gränum för att träna för Arne. Jag var nästan symtomfri vid det här laget. Jag hade tränat varje morgon hemma, både mentalt och fysiskt, jag hade gjort träningsplan för Exito fram tills datum för träning, matplan och strukur var gjord. Vi var ett bra team jag och Stefan och vi hade reservplaner. 

 

Som jag skrivit om innan här, det gick ju skit på träningen för Arne. Idag vet vi att han hade smärta i sin höft tack vare Mia på Alternative Healthworks och sen även BEST BOX som bekräftade det inkl rest efter skador sen olyckan så jag är inte så ledsen längre. Han gjorde så gott han kunde, men det var vad han klarade för stunden. Exito och jag har haft våra samtal om det där och vi har ett gott förtroende för varandra. Jag litar på att han säger till och han litar på att jag i framtiden lyssnar in lite till. 

 

Jag tog mig genom det och jag grät av lycka när vi körde hem. Fan. fattar du? Detta ska va omöjligt för mig egentligen! Självklart var det inte så bra som de "friska" men jag gjorde allt jag kunde utifrån min sjukdomsbild. 

 

All förberedelse, allt allt allt som behövdes göras innan... och så kom första priset efter...

 

Jag var sjuk i en månad. Totalt däckad. Jag försökte rida, vissa dagar bättre än andra men det kostade rejält och sänkte mig än mer så det var bara att inse. Var still, ligg still, ät, andas, öronproppar men inget mer.. STILL.. annars kommer jag aldrig åter.

 

Men jag känner att det försatte mig längre bak i båten. Jag har inte längre utrymme att spela på min sjukdom. Om det beror på min ålder eller sjukdomens djävulska klor, det kan jag inte veta. Men jag känner mig själv så väl vid detta laget. Jag kommer inte komma till den punkten igen som jag var före Arne, den bron är bränd, den är offrad. Jag offrade en del av mitt friska jag till den sjuka delen. Den sjuka delen kommer alltid vinna.. men fram tills den vinner helt över mitt liv,  ska jag få delsegrarna..

 

Jag sörjer att jag var tvungen att va så jävla envis att jag offrade en del av min hälsa men samtidigt så förbannat glad att jag gjort något jag velat, om än inte perfekt, men jag gjorde det! Jag behöver inte fundera mer över hur det var och jag kan gå ur hästlivet med en post till på min bucket list, som är avbockad.

 

Det bästa på kursen var deltagarna. Där fick jag fantastiska möten med underbara människor. Som jag saknat och tjatat om att få möta likasinnade. Det fick jag här på kursen. En hel skock faktiskt, vilket har berikat mitt liv med nya bekantskaper som jag lägg varmt om mitt hjärta. 

 

På höstkanten när jag var stilla, började receptskrivandet till min bok. Det är allt annat än lätt kan jag säga. Jag kommer ha hjälp av Leif Bokmorskan för att göra själva boken till nästa år, men först måste jag göra allt arbetet själv. Ett passande arbete när man ändå måste vara still. Lite roligare still iaf, ibland när hjärnan funkar. 

 

När jag var hyffsat på benen, startade träning på på DKA igen. Det kom då en öppning om möjlighet till att täva Skills att arms till nästa år. Jaha, vem har nästan framme då om inte jag! hahahahha!! 

Vad behövs för att tävla skills då? Jo, för det första behövs vapen av flera slag, lans, svärd, klubba bla. Det behövs skapas en karaktär från medeltiden. Det behövs reggas ett eget vapenmärke som då blir ett godkännande för sin karaktär. Man behöver träna och själv vara jättestark och så behöver man en häst.. 

 

Det där lilla med att han en häst som är över 1.49, rejäla tävlingsnerver och förbaskat bra utbildad för det finns ingen tid att utbilda till 2019 inte.

 

Seriöst känner jag att det är to much. MEN! Jag har väntat sen vi köpte Nikki på det här och jag sa när jag blev sjuk för 22 år sen :- Bara jag får tävla en gång till så är jag nöjd. Jag vill inte snubbla på målsnöret, jag vill verkligen få göra det här till nästa år, jag VILL verkligen.

 

Här har jag fantastiska vänner som stöttar. Nån är duktig på att sy, nån med läder, Stefan gör vapen och !! Hör här.. jag har tom en fullfjädrad tävlingsklar häst som jag ska testa i vinter för att se vad han säger om Skills. Funkar det, har jag tom en häst! Fattar du!! Jag måste nypa mig i armen för jag fattar inte att det ens kan bli verklighet! AAAAAA!!

 

Nu gäller det att lägga tungan rätt i mun, fokus och struktur för att detta ska kunna gå. Tyvärr känns min kropp för sliten och jag kan inte se hur jag ska klara rida full energi 21 moment på under 2 min utan att rasa ihop. Men.. nu är det vinter, det är trögt för alla. Jag tränar, andas och jag har lite planer för att se hur jag kan lägga upp det. 

 

Exito repade sig dåligt efter Arne. Jag stöter på Mikaela Wright via facebook som promotar BEST BOX. Jag får möjligheten att testa det på Exito, med fantastiska resultat som ni läst om här. 

 

Jag ordnar nu i dagarna en träff 2 här på Ljungagård för andra att få ta del av denna fantastiska innovation för bästa hälsa och framför allt att förebygga och förespråka god hälsa.

 

Jag har i 2 år önskat mig att dela hästeriet med någon, det är så ensamt. Det kändes som det aldrig skulle komma någon. Vem vill ha lösdrift på en gård som inte är lyxig?

 

En dag hos akupunktören Ming, så stod hon där. Ljuset och den glada energitösen Christina från Ängelholm men boendes i Särna. Hon skulle flytta ner och behövde möjligheter för sina två hästar på lösdrift. Jahapp! Där var hon! och kom en natt i november efter många timmars körning.

 

 

Ja.. vad säger man.. Detta måste vara det bästa året på många många år!

 

Jag har så mycket att tacka min fina man Stefan för allt han gör för mig och vänner som tycker om mig som jag är. Vad mer kan man begära av livet.. nä.. funderar.. ju äldre man blir ju mer tacksam blir man för precis allt. Jag hoppas man utvecklar en förmåga att inte hänga fast vid det dåliga att fortsätta se det ljusa, det som är bra.. och för mig viktigt att fortsätta utmana mig. Jag är inte sjuka Janet, jag är Janet som strävar, vill och kan.. men ibland behövs en paus..

 

Från mig alla till dig alla, en God Jul och ett Gott Nytt År!

 

 

Hur ser ditt sammanfattade 2018 ut?