uniquehorse.blogg.se

Samtidigt som jag är ganska lugn..Har jag så många känslor som flyger runt. De är så stora att jag kan se dom framför näsan och kan verkligen ta på dom. De har olika färger och vissa känns som sega marshmellows bitar, vissa är mjuka som bomull.. 

 

Som ständigt sjuk får man lära sig att stänga av allt man känner. Skulle man reagera på de känslorna skulle man "dö" på insidan av utmattning. Smärtan i kroppen är för hög. Det är verkligen något vackert att må lite bättre som jag gjort fram tills i söndags och få möjligheten att se sina känslor igen. Det var ett mycket varmt välkomnande. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men så är det. Jag älskar att känna dom igen oavsett vad de är. Det är omänskligt att inte få känna. Så känn för helskotta! Våga känn!!

 

Min fina älskade dotter, som hon utvecklas, nu går det fort. Hon lever mer och mer i Halmstad och vi står inför faktum. Nu klipps de små små föräldratrådarna av, frigörelsen är runt hörnet. Jag som mamma vill bara skrika och fråga: VAR TOG DU VÄGEN! STOPPA TIDEN!! HJÄLP!! JAG ÄR INTE REDO! LÄMNA MIG INTE! DU ÄR JU HALVA JAG!! 

Men så här är livet och det är helt naturligt. Min kropp skiter i att det är naturligt. Jag känner hur den går i sorg, förlusten över halva mig, mitt vackraste jag skapat, min älskade. Många frågor kommer i huvudet. Vem är jag utan min dotter så nära? Kommer jag kunna hjälpa henne när det behövs, när hon är 1 timme bort? Ska vi verkligen ha kvar gården, är det rimligt? Ska vi verkligen köpa en häst till och bli än mer uppbundna? Hur många år till har jag att klara rida och nä, det är kanske så dumt att rida nu när man blir äldre. Ja så håller man på.. hahah.. Men de är vackra, tankarna, och jag är bergsäker varenda förälder har känt det samma. Tänk, känslan är lika stark som när den första tonårsförälskelsen lämnade en. Ingen förstår, bara jag som lider hahahah!! 

 

 

Helgen som gick var en prövning inför det som komma skall i mitten på oktober. Jag valde att förlägga 3 händelser efter varanda för att se hur mkt jag faktiskt pallar. Med inflammationsplåster, Alka Mine vatten, saccro b och bakteriekultur har jag mått ganska bra under en tid. Det var lika bra och testa var ramarna är.

 

Fredagen åkte jag själv på Norah träning med Exito. Han är en klippa att ha med, så jäkla snäll. Vi gjorde övningar för hand och det gick ganska bra. Man är ju aldrig så bra som hemma på sin egen gårdsplan och han hade inte riktigt energin där. Må så vara, han var duktig iaf. Jag var så duktig som mådde ok, körde själv och hade energi kvar när jag kom hem. HÖRDE DU! ENERGI KVAR! när hände det senast!! Inte på 22 år iaf.. wooiooohooo!!

 

Lördagen var det DKA träning. Vi går bara på sticksträning nu. Hade frågat Patrik om att ta med Exito på mindre övningar men inte fått svar vilket blev ganska kul när vi träffades då han undrade var hästen var.. hahah Det hade blivit en miss i kommunikationen helt enkelt. Men sticksträningen uteblev likaså en kund som bokat Chirivel vilket resulterade i att jag red chirri med spandexbralla ala halt ( inte halt häst utan halt som i glatt), lånad hjälm, utan shortshaps. Seriöst, hahhahah.. Men vet du? Jag red så förbaskat bra! Det är sant! Vi testred den senaste skills tävlingsbanan och jag gjorde det så förbaskat braaaa! Inga andingsproblem, energi kvar även om jag var trött, ingen yrsel, hängde med i huvudet klart och tydligt. Tappade fokus på de två sista bantesterna men det är helt ok för mig. Chirri är verkligen en toppenhäst, det ska vi ju inte sticka under stol med, men inte lättriden och speciellt inte med vapen. 

 

Skillsbanan innehöll 21 moment om jag räknat rätt. Den som vann på tävling red banan på 1.44 sek, testa o gör 21 moment på den tiden hahaha!! Vi som testred banan på träning under kontroll,  red på strax över ca 2 min.

 

Jag har inte ridit en full skillsbana innan men det var absolut superkul!

 

Och när jag sen åker hem från DKA, är det bestämt att till våren blir det tävling, namn ska registreras tillsammans med vapenmärke, kläder ska skapas... och vad hände lixom? Kommer drömmen bli sann nu? Kommer jag få tävla iaf eeen gång till i mitt liv? Vågar jag hoppas? Den glädjen.. asså den! Jag kan inte beskriva den! Den är så stor så lååångt bort men så vacker att jag vill inte släppa tanken, jag vill jag vill jag vill!!

 

Jag måste bara fortsätta må bättre. Jag måste få hjälp med att få död på Klebsiell och Clostridium. Jag har försökt på naturlig väg sen i vintras, snart 1 år och jag lyckas inte hela vägen. Min förhoppning står nu till Monica, som hjälpte mig och Heidi att spruta b12, hon ska om någon vecka gå genom min journal för att få en röd tråd. Monica är sjuksköterska, arbetar som frilans och verkligen en hjälpar-själ. Jag är så tacksam att ha mött henne och kommer få möta henne igen, det är ovärderligt att få stöd av någon som bara gör det för välmening, som inte backar. Underbara människa!

Detta är en svart och mörk, extremt tung känsla, med inslag av panik och ångest. Ångest över att tiden av mitt liv springer iväg för något som läkarna hade kunnat fixa men prombt tvärvägrar. Det gör allt nattsvart att bara tänka på det. Den dagen jag kan lägga det bakom mig, waow, då kommer jag.. Janet.. att blomma igen. inte sitta i detta fängelse som skapats pga okunskap i sjukvården.

 

Söndagen.. my god.. kroppen kastade in handduken, utmattningen var runt hörnet. Hela kroppen skrek av smärta, magen gjorde uppror, alla ljud var så höga att det sprängde i huvudet. Jag insåg att jag fick 2 symtomfria dagar, det är max vad jag kan få i dagsläget men sen är det tvärstopp. 

 

Jag var bokad till Flyinge med min kära vän Mikaela. Mickan är van att ta hand om mig när jag är dålig, bara jag som blir så ledsen över att hon ska behöva göra det. Det är några gånger genom åren som hon samlat ihop mig på vägen. Jag har mycket att tacka den underbara tjejen för kan jag säga. Hon ringer mig, hon vill träffa mig, vi utvärderar samtal högt som lågt, vi umgås och hon gör ingen skillnad på mig mot andra. Sist jag mådde mindre bra och kände mig ensam, kom hon och hälsade på. Jag har inga vänner annars som kommer för att hälsa på, jag blev så glad. Jag vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet som vän för att hon inte gör någon som helst skillnad på mig utan snarare, hjälper mig att få uppleva. Jag är lyckligt lottad som har en så fin vän, verkligen. Det är en stor känsla att bära, en tacksamhet över att bli sedd för Janet och inte min andra sida.. Kärlek och värme i äkta vänskap..  

 

Jag samlade hop mig och vi åkte, magen tillät mig inte att äta. Vi såg lite på SAAB Grand Prix junior klasserna, tja, inget för mig men många var duktiga. Därefter tittade vi på Tristan Tucker, en Australienare som gör parodi på dressyrryttare. jag undar om någon tar illa upp men det verkade inte så, det är hysteriska skratt med mängd av applåder. Men såklart ska facebooks huliganerna vara igång. Det är djurplågeri mot hästen, hästen ser inte ut att tycka det är kul, stackars häst, att ni bara sitter och tittar när han skadar sin häst på det viset. 

 

Ja, leta upp Tristan Tucker eller Brett Kidding som han går under i den där parodin och bilda dig din egen uppfattning. Så tittar vi sen på andra ekipage som helt seriöst rider som de gör, hur ser det ut och vad tror du det skadar hästen? 

 

Tristan tävlade själv i kurklassen och kom 4a, fick 1a pris för mjukaste ritt, ja.. vi behöver väl inte säga mer om det..

 

Men vilka asgarv vi la upp! Herre jäklars. 

 

10 min efter det roliga sa kroppen från, illamående och skakningar i kroppen. Asså neeeeejjjj! jag ooorkar inte!! Jag kämpade på med andning hela tiden och kände av energin så jag tyckte det var orättvist. Men kroppen har talat. Jag sa till Mickan att nu börjar det, men vi satt bara still i båten så att säga. Precis då kommer en dam med en parfymdoft ala 60 tal megamastodontdelux stark så Mickan fick direkt huvudvärk och inte gjorde det mitt illamående nått bättre kan jag säga. Vi förflyttade oss från den läktaren till andra sidan men Mickans huvudvärk la sig inte medans mitt illamående gick in i andra andningen och kämpade på efter några klunkar vatten.

 

Men vi gav oss och åkte hem efter några ekipage bara.

 

 

1 oktober idag, nedräkning har börjat. Ångest.. Stefan säger aah har du inte kvar dina tävlingsnerver? och jag inser att han efter 15 år inte alls känner mig. Jag är inte ett dugg brydd om träningen för Arne. Exito kommer bestämma tempo och hur många lektioner vi kommer medverka på, men JAG är LIVRÄDD för att inte få närvara, att kroppen lägger av för tidigt, att jag inte får rätt med maten, att jag ska ta en lektion och stupa halvvägs, att jag ska bita hop så mkt att jag inte hör vad Arne säger och han ska tro jag är ett värre nutcase än vad jag är, hur fan ska man förklara det för någon annan som absolut inte vet att detta är OS för mig, den högsta energislukarsak jag ska utsätta min kropp för på 22 år som sjuk (om vi nu får räkna det som jag vill göra)? Att folk ska börja prata, att jag ska kräkas eller behöva sitta på den gemensamma toa aaalldeles för länge....Jag vill bara skriiiiikkkaaa och gråta och gömma mig! Men jag bergar mig...

 

 

Idag är det verkligen reflektion som gäller. Vad har jag gjort annorlunda för det vara bättre dagar en tid? Vad har jag gjort för att de ska bli sämre? kanske jag inte kan göra något åt att kroppen ger upp men vad kan jag göra för att förhala förloppet? Jag tog immodium och pepsid vilket jag inte gjort på flera veckor, kan det vara det som stört balansen? Vad kan jag använda annars om jag ska testa mig utan det? Varje dag är en tävling, varje dag är ett maraton. Men jag gör det för jag vägrar låta det vinna. 

 

 

Exito gör sitt första ridförsök hos DKA på lördag. Ett eldprov hur han fixar med andra likasinnade hästar på samma bana. Wish us luck!

 

 

PS! Min karaktär i riddarvärlden heter HEDONIA AF HÖGA HÖJDEN. Hedonia är namnet på en fjäril som C f Linne döpte på sin tid. Jag vill mot skyn, jag vill flyga, jag vill vara lätt och vacker i färger, jag vill vara flyktig och känna mig fri. När jag nu sitter och letar mer info kommer jag över HEDONISM som står så här enl wikipedia (kopierat rakt av) :

 

"Hedonism (av grekiska hedone, "njutning", "lustkänsla") är en familj av filosofiska och psykologiska teorier som sätter njutning som centralt mål för människans strävanden.^[1] Psykologisk hedonism är teorin om att sökande efter njutning och undvikande av lidande är människans enda drivkraft eller motivation"

 

Namnet Hedonia kom till mig redan för ett år sen. Jag skrev upp det i min anteckning på telefonen. När jag ser det nu utifrån är det självklart mitt karaktärsnamn. 

 

Höga höjden är symbol för Hallandsåsen som vi bor på och faktiskt är jag inte från, jag är AF, jag tillhör höjden och jag ska mot högre höjder. 

 

Jag vill ha din hjälp! Kläder, ska va inom medeltidsramen. Vilka färger och klädval ser du framför dig när du läser namnet, hur ser min karaktär ut i dina ögon?

 

Ha en fin vecka och tack för du finns med mig <3