Tror du på allt du ser?

Det går bara mer och mer upp för mig, hur jäkla snedvridet mycket är. Jag bara måste få öppna käften en gång till och göra det ordentligt.
 
Det började med en vaken natt, en svullen hand och en värk som är på intågande vilket den varit några månader men klarar att hålla den på avstånd.
 
Min dotter kom in på morgonkvisten och vi hamnar i ett samtal om känsla, rutiner och timing. Hur viktigt det är för henne att göra saker i ett visst mönster, ett flow och bryts det, bryts lixom hela rutinen och blir skevt, hon gillar det inte. Jag kan direkt koppla detta till vår sticksträning hos DKA Patrik, där vi får lära oss vissa rörelser från kampsporten för att ge oss bättre koordination och kontroll över våra kroppar, för att bli bättre ryttare.
 
För egen del blir jag mycket bättre i min kropp och klarar hantera dagar som i dag på ett mycket bättre sätt tack vare träningen men kan också se likheter i hästeriet, när man lär in saker för unghästen eller rehabhästen eller för den delen nya övningar/rutiner för hästarna, deras kroppar ska va starka nog för rörelsen, har jag tränat det tillräckligt eller ställer jag ett för högt krav? har jag visat övningen tillräckligt många gånger så han förstår? sitter jag där jag behöver för att de fysiska lagarna ska vara möjligt för honom att flytta sig dit jag vill? Är jag själv mentalt i balans för att ställas inför uppgiften jag ger mig in på? Om något här inte "flyter på" kommer det bli hack-i-skivan-känsla och rytmen kommer förstöras. Risken är att man hamnar i dåligt självförtroende, man känner sig världelös, man hittar inte var man ska börja bygga upp systemet igen för att bli funktionsdugligt.
 
Allt detta ser jag i vårt vanliga liv, alltså det livet som pågår utanför hästarna, om du minns, där finns faktiskt ett sånt vare sig vi vill eller ej, hahahah!! Jag kommer strax till det för att knyta ihop tråden.
 
Samtidigt får jag ett meddelande från bekant, som i sin tur har en bekant som inte vill arbeta, som skyller på sina sjukdomar och alltid avbokar i sista sekund. Jag känner inte bekantens bekant alls men har hört detta så många gånger. Jag har själv och är själv i utanförskap, för oförståelse. Jag säger inte att någon har fel, men båda får hack-i-skivan-känsla. En har panik och den andra har panik och förbannad för att bli lämnad i sticket. Ena känner sig trängd för den inte blir förstådd den andra känner sig klämd att aldrig bli prioriterad utan sjukdom får alltid högst prio, varför? vi gillar ju varandra, säger hon.
 
Och jag får panik.. Jag börjar inse att det kommer vara käpprättåthelvete omöjligt att kunna samsas på denna planet, "sjuka" som "friska" om vi nu ska göra ett syd och nord-läger för att hålla rätt på vem som är vem.
 
Jag har själv fått kallelse till mms (multimodal smärtrehabilitering) vilket skrämmer mig och jag får en stekpanna i skallen!!
 
Under 20 år inom sjukvården har jag blivit frååån dag två, matad med samtal om vad som är dåligt. Jag kan absolut förstå att alla tråkiga frågor måste upp på bordet, som om mannen är snäll, uppväxt, sjukdomsbild i familjen, stress bla bla.. helt ok..
 
Men någonstans med åren, när man inser att man kommer leva med skiten man fått tilldelat sig, vare sig det är cancer, barn som gått bort eller ME, måste vi ju fortsätta leva! Livet stannar ju inte upp för händelsen, livet backa inte för något, det kommer pågå vare sig du vill eller ej, vare sig du anser dig orka eller ej, du är på planeten och bara deal with it!
 
Man kan ju då tänka att sjukvården någonstans på vägen också inser detta. Men nej, det tjatas om acceptans, att se sin smärta varje dag, att bejaka den, att låta den få finnas där, att arbeta med den och inte mot den.
 
Jag frågar dig nu.. Om du har en störig arbetskamrat som ställer till det för dig varenda jävla dag, som rycker ratten från din bil, snor ett däck eller häller olja i sätet när du minst anar det ... och kanske nån dag inget alls?!! allt är precis som vanligt? wha?! kanske två dagar.. kanske tr..ehhh nä.. eftermiddag dag tre kommer du ut och hela bilen är sänkt i Östersjön och du som ska lämna paket om 10 min till kungen, livsviktigt... 
 
Skulle du slutat på ditt arbete och sökt ett annat?? Typ svar ja!
Skulle du bett den jävla idioten dra åt helvete (min blogg jag svär om jag vill)? Svar ja!
Skulle du flyttat bara för att slippa se fanskapet om ni bodde nära? svar ja!
 
Med andra ord, du skulle ju inte självmant tillåta detta beteende, detta vansinne mot dig. Det skulle psyka dig, du har inte tid, du har ett liv att sköta-bara låt bli!!! Du skulle göra allt för att ta dig därifrån.
 
Eller hur?
 
Men låt säga att du nu inte kan göra dig av med denna arbetskamrat. Denne störige jävel finns där, det bara är så. punkt på det. DU får finna dig i det.. och än värre den finns inom dig.
 
Berätta nu för mig, hur skulle du göra för att kunna acceptera att den störige finns där? 
Hur skulle du kunna fortsätta med ditt eget liv? Och kommer du kunna fortsätta ditt liv som du tänkt?
Om du behöver förändra ditt liv, med den här extra störige fan hängandes i byxlinningen resten av livet, hur mkt plats hade han fått ta av dig i tid och känsla?
 
Fundera på det en stund innan du läser vidare.....
 
 
Ok, du har nog förstått min poäng.. Den här störige kan då vara sjukdomar eller förluster som sagt, bara en metafor för att skapa en sinnesbild.
 
Då kommer vi till sjukvården. Vad fokuserar man på inom sjukvården? JO, acceptans.. 
-Du måste acceptera din ... (smärta, skada, förlust).. låt den komma in och visa hur stor den är just idag.. Låt den få ta plats.. låt den ...
 
-LÅT DEN???! låt mig för fan, vill jag bara skika! 
 
-Du har inte accepterat! 
-Jo det kan du ge dig på att jag har, men betyder det att den ska få ta plats?
-Om man inte accepterar kommer man vara mycket sjukare senare....
-Men vad menar ni med acceptans?
-Att man ska bejaka den och veta att den finns där och tillåta....
-Tillåta? tillåta hur långt då?
-eh.. ja.. så långt den nu behöver finnas.. Du behöver bara veta om att den finns där..
 
Här är det för mig snedvridet.. sååå jävla snedvridet...
 
Om jag säger till mig själv när jag ser mig i spegeln varje morgon:
-Janet, dina fräknar finns OCH SYNS.. Varje morgon..
Jag kommer inte se något annat är fräknar.
När du går ut i en skog och letar svamp, ser du först inga.. När du funnit din första och i 3 dagar efter du slutat leta, ser du bannemej svamp även i parketmattan. Hjärnan funkar så.. DU får det du söker svar på!
 
SÅ!
OM vi då matar oss själva varje morgon med denna acceptans, den störige får visa hur stor han här.. Vad tror du händer i hjärnan?
 
Det behövs ingen psykolog för att begripa att självförtroendet kommer nötas ner, man är inget värd, man har bara ont/är i sorg, man kan inte vara delaktig på arbetsmarknaden för man hinner inte med i samma tempo (och det gör inte de "friska" heller så snart är de också i de "sjukas" förening).. ekorrhjulet snurrar.. acceptans.. acceptans.. jag har fräknar.. mitt däck är punkterat.. min ratt är borta.. min bil är sänkt.. 
 
Jag har varit på otaliga samtal med KBT, psykoterapeuter, kuratorer, olika smärtrehab genom 20 år. Ingen har nååågonsin fokuserat på VAD JAG KAN!! Jag har fightats många strider om detta och har tom blivit utslängd, jag har fått stämpel som psykiskt instabil (nej inte på papper utan för att jag desperat försökt få fram min poäng) att jag inte kan vara så sjuk etc etc.. Det ENDA jag ville få fram var- OK! När vi nu kommit överens om att jag har X problematik kan vi fokusera på vad jag KAN göra TROTS begränsningar, vilket mindset jag KAN ha för att nå mina mål i livet trots allt, även om de inte kommer bli som just jag tänkt när jag var ung men ändå kan vara stolt varje dag att jag reste mig upp, jag testade, jag vann eller förlorade och vad kan jag göra bättre i morgon, att se fram mot en morgondag trots att den störige finns där..
 
Det bringar inget annat än skam och skuld, varför? vad ska det vara bra för?
 
Om man låter den störige få så mkt plats som sjukvården vill, i min mening, fyller du ditt mindset och din hjärna med så mkt tyngd att du sjunker. 
 
Precis detta tror jag har hänt min bekants bekant för jag vet, jag har själv varit såååå nära att trilla dit. Jag har ifrågasatt mig själv -Vad är det jag ser i mig som andra inte ser? Varför förstår ingen mig i mitt tänk?
 
Mitt tänk kommer från hästvärlden. Om korthuset faller, fokusera på vad vi kan just nu, vart vi ska hän, vad kommer behövas för att bygga upp korthuset igen. Om någon del är trasig, kan den bytas ut? om inte var kan jag placera den delen i min pyramid för att ändå vara tillräckligt stabil i hela konstruktionen?
 
Vaddå korthus tänker du? Ja, tex en speciell övning som öppna, eller fånga en ring, eller hoppa en kombination , har du förutsättningarna för att lyckas, har du byggt upp korthuset så du kommer lyckas eller har du glömt något på vägen? Du som inte rider kanske kan tänka, kan du lyfta 50 kg bänkpress, om inte, har du byggt ditt korthus för att lyckas eller har du gått händelserna i förväg (träning, mat, sömn)? Du vill köpa den där bilen, har du sparat ihop pengar tillräckligt och hur la du upp planeringen för att det skulle lyckas, har du dessutom läst på om märket så du vet de vanligaste felen/fördelarna att den passar dig/din familj?
 
Jag anser, att sjukvården behöver ändra sin struktur. De behöver verkligen bygga om sitt korthus. För att ge människor hopp, känsla av att kunna lyckas trots allt, för att ge en morot till egensökande av sin kraft trots allt, att applådera och bejaka kampen om sitt värde-trots förlust...för att inte skapa pavlos hundar utan en stark Jag-kraft, måste sjukvården tänka om.
 
Jag kommer nu få gå en kamp igen, vilket skrämmer mig rejält. Jag vet inte om jag är stark nog att stå emot sjukvårdens motkrav som kommer när man inte "fogar" sig och låter de hålla på att fylla en med sorg, tråkigheter och smärta. 
 
Jag står fast vid och jag kommer fortsätta tro på att ha huvudet högt, med eller utan smärta/sorg eller vad det kan vara. DET måste komma först.
 
Jag kommer fortsätta kämpa för att hellre klappa händerna än dömma. För jag vet, vilken kamp du gått, när jag ser dig springa milen, för jag vet vad du kämpat och inte tankar om att kan du det kan du arbeta med.
 
Jag tänker fortsätta gråta av glädje för din skull, när jag ser dig i affären för jag vet, det kostat dig så mycket smärta att ta dig dit men vet också glädjen att få göra det som för andra anses "normalt".
 
Jag kommer fortsätta vara stolt för att jag klarade rida det där passet utan att känna ångest för vad du anser eller tycker. Jag kommer fortsätta vara stolt när jag ligger däckad nerbäddad ensam i tystnaden där familjen får ta vid för jag vet de är stolta över mig och JAG är stolt över mig, jag vann om det så kostade mig.. Jag vann.. inte den störige.. jag lyckades..
 
Låt aldrig någon ta din självkänsla så mycket som smärta och sorg kan göra. Det räcker att du vet den finns där. Lägg energi på att lära dig allt om den och vilka hjälpmedel det finns för att märka så lite av den. Lär dig allt om mentala krafter som du kan ta till som maktspel mot den, se alltid till att vågskålen inte sinar utan håller sig på lika mängd som smärtan. Se till att fortsätta gå.. om gå är att ligga still så gå i din metala del, mot målet, håll fast vid målet, du kommer att komma dit, oavsett om det är som du tänkt från början eller i ny form. Ny form kan tom vara än bättre än du tänkt från början.
 
Så tro inte på allt du ser.. eller för den delen hör.. Havet är ju vackert eller hur? Men har du sett insidan? Behöver jag säga mer...?
 
Människan kan verkligen upplevas som den mest inkompetenta varelesen på jorden, förgör varandra och trycker ner varandra, klassar in varandra i olika fack.. Hungergames, Avatar bla är filmer som för mig representerar vårt liv om än inte så drastiskt men verkligen en bra bild över kamper som vi inte ser eller vill förstå.
 
Döm ingen, var glad för din vän, var en bra vän själv, glädjs med din vän vare sig du ser eller vill se...Döm ingen.. döm ingen...
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Anonym:

Kloka kloka Janet! 💖

#2 - - Eva andersson:

Åh Janet, du kloka mänska med en helt otrolig förmåga att sätta ord på saker och ting! Så himla bra skrivet / Eva

Såg ditt namn i ett inlägg kring foderkrisen, tänkte è det "hon" och si det var det och där var bloggen och så läste jag såklart. :-)