uniquehorse.blogg.se

Ledsen det inte kommit så mkt text sista veckan. Mitt mål är att skriva minst en gång i veckan. Men efter Arne-kursen har jag hamnat i utmattning. Det var väl räknat på ett vis men jag var så säker att jag var så mycket starkare nu än någonsin. Utmattning kommer man aldrig från, det är ju oxå det som är nyckelingrediensen i ME. 

 

Det känns som man bara ligger still, sover eller är för trött för att sova, är yr i huvudet, har kramp i hjärnan, glömmer, orkar inget, kan inte tänka, kramp i hjärtmuskel, svårt att andas, kan inte äta, vill kräkas osv osv.. det bara är tvärstopp, till att masa sig upp på en häst och göra ett maratonlopp.. typ i skritt. Det är tur jag har världens snällaste hästar och jag tänker varje gång:- Detta är fullständigt livsfarligt. Jag är inte i stånd att över huvud taget reagera. Det märkliga är, att det är i detta läget mina hästar är som mest känsliga på ett bra sätt, extremt lyhörda och så rädda om mig. De är alltid rädda om mig men när min styrka inte räcker till utan jag är svag som en mus, då lyssnar de med lillörat på de små små hjälperna och accepterar helt att jag tappar mig och måste stå still en stund för att få luft till lungorna. Deras kroppar hjälper min kropp att andas, att blodet cirkulerar, att energierna går på rätt håll. Även om jag mår så fruktansvärt dålig, är det för min kropp en respirator att vara nära deras kroppar.

 

Jag minns när vi hade vår islandhäst Edall som varit turridningshäst i 6 år innan vi köpte honom. På den tiden var jag så sjuk att Stefan lyfte mig upp på hästen, jag låg på Edalls rygg och han bara stod, han visste. De flesta blockeringar i cirkulation släppte då min andning kom igång. Smärtan i kroppen gör att man slutar andas men i ME fungerar inte mitokondrierna (cellens kraftverk) att skapa energi, därför känns det som man inte kan andas eller få luft, att man hamnar i utmattning konstant. Jag tyckte nu att jag hade aaallt under kontroll och skulle nästan säga att jag var symtomfri, men en sån kraftansträningning som kursen, det tog rejält.

 

Jag är stolt att jag gjorde det men som jag sagt tidigare, jag vet inte om kostnaden efteråt är värt det längre. Jag får offra så jäkla mycket och risken att jag försämras är extremt stor... extremt...och inte kan bli merparten symtomfri igen. Det är ett högt spel. Men jag vill oxå få leva... 

 

Varför berättar jag detta? Jag såg ett klipp av en tjej, 16 år, som var helt förtvivlad över att ha fått Ulcerös Colit (jag har komplicerad mag/tarmproblematik, tänk crohns så har du lite enkelt förklarat) Hon skämdes nått så vansinnigt och orkade inte längre vara tyst. Jag har valt att vara tyst om mitt mående. Oftast inte detaljerat mer än att jag är extra trött eller små glimtar av. Jag lovade mig efter det klippet att jag ska inte vara tyst. Det är lika bra att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet. Om en ung tjej mår så dåligt av att ha sjukdomen, här sitter jag och försöker leka fin, leka frisk, vara sjuknärvarande och låta er tro att det inte är så allvarligt. Mmmmm.. det är kanske dags ändå o blotta den där byken.. Kan jag bidra till att andra inte ska skämmas, då är det värt det. Så du som inte orkar läsa i framtiden om hur mitt verkligen liv ser ut, vill jag bara tacka dig för den tid du följt mig här. Det har varit en ära att du gett av din tid till mig och jag respekterar ditt beslut till fullo, tack för du vågar vara ärlig mot dig själv.

 

Men det är inte bara kursen som tagit energi. Direkt efter blev jag ju raketförkyld. Min mormor dog veckan innan. Vi har inte haft kontakt på 15 år och jag kände absolut inget för hennes bortgång. Min familj är inte en tight familj alls, rättare sagt, ingen vill ha kontakt med varandra eller ens har kontakt med varandra så det var den jobbiga biten på begravningen, att träffa "alla". Så krystat och tung stämning att man själv bara ville krypa under jord. 

 

Jag försökte träna på DKA i lördags. Yrseln var delux, ingen luft, huvudet sprängde, öronen ringde, spyan satt i halsen och jag tänkte:- Jaahaaa.. det är alltså idag som jag kommer svimma på allvar. Det var så nära och såklart gick det ju skiiit att rida, det bara går inte att träna seriöst då. Chirivel är oxå en klippa, han gör inget utan att min energi är där. Bara surt för sist vi träna var jag raketstark och han gick så vansinnigt bra! Det var den bästa ritten på 12 år jag presterat och det värsta är, när jag mår 90% bra, då finns inget som stoppar mig i ridningen, inget! Det är som allt kommer tillbaka. Det är en hemsk känsla att veta att det eg inte är min kunskapsbank som saknas, utan att min kropp inte kan göra det jag ber den om, jag kan inte styra den. Det är endast tack vare feldenkrais, gympa på morgonen, andningsövningar, Lindah.se-träningar som gör det ens möjligt för mig att kunna rida. Genom att lära mig hur jag kan kontrollera min andning, använda min kropp med minimal energiåtgång i en övning, kan jag trots allt-troooots allllttt- vara med även om det inte blir bra och jag tror att de flesta nog tänker att jag bara har lite dålig timing och inte begriper hur illa det eg är faktiskt.. 

 

Min dotter, min älskade bästa vän, mitt halva jag, har nu skrivit på papper till lägenhet i Halmstad, 45 min från mig. Jag kan inte sticka under stol med att jag nog håller på att få en minidepression. Vissa tycker jag är löjlig, att jag ska skärpa mig, att det inte är hela världen. Nej, det är säkert inte hela världen. Men hon är min trygghet, min stjärna, mitt ljus som gör att jag kämpar lite till. Självklart är jag glad för hennes skull och önskar henne inget annat än alla lycka. En fantastiskt pojkvän och en underbara svärmor fick hon på köpet, vad bättre kan man önska sig? Men jag tappar nog fotfästet en smula. Jag funderar hur jag ska kunna orka köra till Halmstad för att träffa henne. Jag undrar hur jag ska göra när hon blir sjuk, kan jag vara där snabbt nog (Emma har samma problem som jag men inte fullt utvecklat men finns tecken som gör att vi arbetar preventivt för att hon inte ska insjukna). Ja, det känns och ja, jag oroar mig. Eller rättare sagt jag håller på att göra upp en plan i min hjärna. Att stå handfallen och gnälla hjälper sällan, men oron fram tills man har en plan är ganska tung när energin inte finns utan man rent krasst bara vill göra som katten, lägga sig på bordet och dra kudden tätt intill sig och hoppas vakna upp utan smärta.

 

 

Ja... Det är nog inte så konstigt att jag är utmattad just nu, återhämtning kom inte så fort som önskats.

 

Jag skulle behöva en städerska till mitt hem, det finns inte energi att prioritera städning jus tnu. Det är bara så att Emma och hästarna kommer före, Stefan arbetar. 

 

Livet är vad det är.

 

Stackars lille Dante, 12 år från Falkenberg är där ute någonstans. Stackars lilla barn <3, stackars föräldrar. Ja, livet utanför Ljungagård är så mycket hårdare. Det är krig i världen, barn svälter, kvinnor våldtas och människor dödas. Jag lever ett lyxliv och har en fantastiskt man och underbara hästar. Jag har inget att klaga på egentligen. Jag är tacksam men nog fan önskar jag att jag fått behålla min energi.

 

Energi på tub önskas!!!