uniquehorse.blogg.se

En dag när jag var hos min terapeut Ingela, Engla terapi, frågade hon om det var något jag jag skulle vilja göra i livet som jag inte gjort än. Jo, det är mycket med hästarna jag drömmer om att få göra (men som känns att det aaaaldrig kommer bli av, jag är så ett med hästarna men ändå så långt i från, jag förstår inte vad som gör att det inte går framåt?) men förövrigt är det en sak. Jag har alltid sagt att jag en dag ska skriva en bok om mitt liv som mulitdiagnostiserad. Så länge mina föräldrar är i livet känns det inte bra på något sätt att göra det, men fram tills dess skulle jag kunna tänka mig att göra en matbok med mina recept i.. menhee.. det saknas en sak.. jag har aldrig skrivit en bok och vet inte vem man ska kontakta..

 

Ingela säger då :- Jag vet! jag vet vem du ska kontakta!!

 

En dag i tidig sommar, varmt som bara den, kör jag till Örholma, strax utanför Hässleholm. Parkerar bilen för att gå sista biten till det lilla, lilla huset i dungen. Det var en riktigt dålig dag för mig, mådde så dåligt men tänkte att jag alltid kan försöka avbryta och köra hem, jag menar, det är väl bara att försöka iaf?.. 

 

Jag möts av en man med ett så mjukt, vackert leende. Ett kroppsspråk så varmt att jag bara skulle vilja krypa in i famnen och känna mig trygg för en stund. En man med nära till skratt och gråt, känslorna utanpå. Att bara sätta sig i det måendet, prata om allt och inget utan att känna varandra var precis vad jag behövde. Att få känna att jag är en människa, varken mer eller mindre. Jag är jag och jag är i en välkomnande miljö. Det slog mig, att jag sällan är i en välkomnande miljö.. Jag är alltid i kamp.. Kampen om att få må bra, kampen att strida om min rätt, kampen om att slippa må dåligt mer än nödvändligt.. kampen.. ååh denna ständiga kamp.. För några timmar var denna kamp ett minne blott.. Jag var jag med en människa som var som han var, varken mer eller mindre.

 

Leif hjälper människor att skriva böcker. Han har precis i dagarna släppt sin 70:e bok. De han hjälper att skriva böcker, är människor "som jag", helt vanliga dödliga, men livsberättelser som behöver komma ut och möta världen. Tankar som kan föda tankar, känslor som kan finna känslor.

 

Vi gick genom hur själva processen går till, från jag startar skrivandet till boken släpps.

Det är alltså fullt möjligt, jag kommer alltså kunna skriva en bok? Jag har så många böcker jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva böcker om hästarna vi har och har haft. Tyr skulle vara extra rolig att skriva om, hur hans liv startade på jorden och vad som hände, hur han hamnade hos oss och hur allt gick sen. Uffe likaså skulle ju vara fantastiskt roligt att få dela, men gissar att det bara här hästtjejer och hästintresserade som skulle förstå tjusningen i det, men det räcker väl? Som att alla inte förstår min mat- eller bakrecept heller? Och jag kan inte spela bandy eller än mindre vilja läsa om flygplan..

 

Leifs företag kallas Bokmorskan och finns här på länk. 

 

Det lilla huset, de enkla möblerna, den enkla köksinredningen, den ärliga värmen.. den genuina känslan av att vara sedd. Leif, tack! Du fick mig att känna mig som one in a million. Jag kan tänka att det är så det känns när man varit hos mormor och morfar en dag för att fyllt på sin energi en smula och suddat bort alla sina dåliga sidor en stund, för att kliva ut och möta världen igen, med ny styrka.

 

Det kostar att få skriva en bok, det är inte gratis. Jag ska vid ett annat tillfälle berätta för dig hur jag kommer få hjälp, en annan helt fantastiskt människa som finns i mitt liv, kommer det att handla om.