Skam
Skamkänsla
Nederlag
Världelös
Kass
Kan ju ingenting
Hopplöshet
Ska aldrig jag få?
Varför gör jag fel val, jag som faktiskt kan! Jag VET jag kan! Men nu tvekar jag..
Alla andra...
Tårar
Ångest
Svikare
"Du har då synnerligen otur"
"Räcker det inte med att bara borsta, varför ska du rida, kan de va så viktigt?"
Motivation noll
Gör allt annat än de man borde
Alla andra messersmittar kommer med sina förbannade kloka idiotiska råd
Illamående
Huvudvärk
Rastlös
Vill vill vill ... men vill inte fatta beslut...
Ridrädsla kryper under skinnet.. Jag som aldrig är rädd!! Vad händer med mig??!
Ja.. Vad är det med att sälja häst för vissa av oss? Vad är det som gör att vissa av oss får en enorm skamkänsla över att sälja en häst?
När jag tittar på annonser på Hästnet, ser jag inte någon som ska skämmas. Eller jo, de som gör fake-annonser så klart eller de som ljuger om hästen, men i det stora hela tror jag att de flesta vill sin hästs framtid väl.. jag hoppas det iaf...
Eftersom jag själv bara sålt en häst i mitt liv, av mina egna (såld flera till vänner) är det inte mitt specialområde. När man börjar inrikta sig på ett område, upptäcker man att där faktiskt är fler som en själv. Ungefär som att leta svamp. Först ser man inga men efter ett tag, när ögat är inställt på att leta svamp finns det flera stycken inom räckhåll. Precis så verkar det vara även med att sälja häst och vilka känslor det plockar fram.
Någon är ganska van att sälja, har mest en äsch-vaddå-känsla över det hela, kan utan större bekymmer småluras/trixa till det...
Någon annan säljer för att man vill testa något annat i hästeriet som inte den nuvarande hästen klarar av att göra pga fysik eller skolning.
En annan känner att häst man valt kanske är lite toooo much och skrämt en, lika bra att göra pinan kort,sälj.
Men de flesta är till min förvåning som jag.. Tycker det är helvetet på jorden..
Vad är det som gör att det känns som helvetet på jorden?
Är det verkligen som slagorden säger, att man tror man är den eeende i heeela vida världen som kan ta hand om just denna fantastiskt begåvade individ till häst?
Naaee.. faktiskt tror jag inte alls att det är så det ligger till. Jag har inte stött på någon än så länge som i själva verket tror att man är så duktig att ingen annan skulle klara av den hästen. Snarare tvärt om! världelöshetskänslan har sänkt en så långt ner i brunnen att man klarar bara inte av att krypa upp.. När någon då säger dessa ord bakom ryggen, kom där en 10 liter hink till sköljandes över brunnskanten..
Jag tror snarare det är som orden i början står för.. och lite till... Skamen, världelöshetskänslan.. Att svika en vän.. För hästen är för oss flesta, precis det där.. En vän.. Världens bästa vän dessutom..
Man glömmer bort att man själv utvecklas.. eller för den delen invecklas.. Ja! Ibland känns livet som det står på pausknappen men allt skit trillar över en trots allt, skit verkar inte ha en pausknapp.. Skit sliter på oss människor.. Skit är just precis det .. skit.. skit är död, sjukdomar, plånboken sinar, orken sinar, lusten sinar, barn som behöver en, andra vänner som behöver en, man behöver sig själv, kroppen säger ifrån. När det varit för mycket skit i livet, är det inte lika lätt att ta sig upp...Livet snurrar runt.. Andra verkar ha svaren men inte man själv.. Vem ska man lita på?
Hästar klarar sällan att ta människans skit, faktiskt aldrig.. Men.. vi lägger det ändå på deras axlar för människan är en egoistisk typ.. tänk om vi varit lite mer häst? kanske vi hade mått bättre?
I ärlighetens namn.. förståndet inser att häst ska inte bära människans ansvar, den egoistiska sidan bokstavligen stämplar på insidan av ögonlocken alla den orden ovan.. och lite till...
Man står där själv.. med ansvaret.. med hundhuvudet.. så jävla kass.. Den inre djävulen fortsätter tjata en i öronen.. - hahahah!! Vem fan tror du, du är? Du kommer aaaldrig mer... Fattar du väl hur världenlös du är.. hahahah!! Du ser ju själv...
Ja.. Jag är verkligen inte ensam om att känna så här...
Jag VET min häst är bra, Jag VET det inte är han som är problemet.. Det är JAG!
Många av oss märker inte att skit har vält över oss.. eller jo.. det har vi väl märkt.. men någonstans springer vi i förnekelse..
Vi tror vi är 16 år fortfarande.. eller 21 år.. inte 43 år som sanningen säger.. Betyder att man är inte lika angelägen om att trilla av utan kommer falla som ett kassaskåp och bräcka dörren på flera ställen (läs armen).. Eller en flock stelheter som gör hästen fullständigt vrålförbannad och nervös..
Eller bara det faktum att man köpt sig unghäst eller "problemhäst" utan att riktigt ha insikt i vad det i verkligheten kommer att kräva av en.. och alla andra som är runt den här hästen för den delen utan står där helt själv och ska försöka hjälpa sin vän hästen att få insikt i människans önskemål..
Ja.. listan kan göras lång...
Är det då hästens fel? nä.. det är verkligen människan som tyvärr inte tänkt till..
Vad är det som gör att det ska va så skamligt?
När vi hade en hund som inte passade in i vår familj, valde jag att kontakta en hundskola här i närheten. Ägaren var fd rektor på min dotters skola, hade själv hästar förr så kände mig ganska trygg när jag skrev om vår hund till henne, kanske hade de någon på skolan som sökte en ny vän, som var kastrerad och fostrad, som gärna ville vara med på uppdrag som vi inte kunde ge honom i vår familj. Gratis lämnade vi honom om rätt människa skulle va finnas..
Till svar fick jag det värsta man kan tänka sig uppkastat i huvudet. Man har skaffat en hund på livstid, punkt. Man får rätta in sitt liv så det stämmer, man gör väl inte av med sina barn om det inte funkar? Man får avsäga sig allt för att göra det bästa för hunden och på inget sätt såg hon det värdigt på det sätt vi försökte lösa för hundens framtid, vi var verkligen inte lämpade att skaffa fler hundar avslutade hon med.
Japp.. ridå ner... Vad säger man.. Jag svarade vänligt att jag hoppades att hon valt att behålla alla hästar och inte sålt de vidare för jag ansåg då inte henne vara lämplig hästägare..
Det är alltså ok att se till sin hästs bästa.. men jag får inte se till min hunds bästa? Hur ska man veta när man köper en valp? eller ett föl? eller en unghäst? eller en skolad häst för den delen att jag kan matcha den hästens önskan?
Är det så att det utåt sett ses som ett nederlag och det är andras värderingar som skapar mina inre bilder?
För mig sitter iaf detta oootroligt hårt, händelsen med hundskolan, att det verkligen bara representerar världen utanför min egen...
Jag erkänner också att jag inte insett att jag blivit "äldre" och nu skriker min vän Mia när hon läster detta hahahah!! Hon anser mig inte vara sååå gammal och nej såklart det är jag inte.. men i hästeriet bör man nog inse sin begränsning trots allt av säkerhet men även för hästens skull.
Jag tror också att vi behöver värdera vår vän hästen högre. Jag tror att vi behöver se hästen som en egen individ med egna känslor, egna önskemål.
Det finns otroligt få som kan svara på frågan, vem är din häst?
Samtidigt är det svårt, hästen är ingen slit o släng vara.. Men vad är rätt och vad är fel? Finns något rätt och finns något fel?
Jag väljer att se till hästens önskan, vad hästen vill och kan jag erbjuda den det livet? Se det som att jag inte är ägande och har ingen rätt att styra så att trekantiga häst ska passa in i min fyrkantiga mall. Jag väljer att se det som mitt ansvar att göra det bästa för min vän. Det må vara så att det bästa inte är med mig, då ska jag göra det bästa för att finna den plats där häst kan få vara sitt trekantiga jag.. För jag är övertygad om att det finns ett trekantigt hem där ute i vår runda värld.