Skrämselhicka

 
 
Nedräkning för fullt.. känner mig fullständigt laddad, adrenalin delux och vill bara att det ska va över nu! hahahah!! Alltså inte för att man igentligen vill ha det gjort utan man vill njuta av ny kunskap utan mer att det är så jobbigt att längta och vägen dit känns så lång och mycket kan hända. Med min vanliga (o)tur så kommer väl Exito vara halt natten innan eller nått.. Det slår ju aldrig fel..
 
Det har börjats packas det som går att packa i förtid. Allt ska märkas upp och enkel text till Stefan och såklart för mig själv också men då jag redan har om jag får säga det själv, en förbannat bra struktur på mina saker känns det igentligen helt onödigt hahaha det lixom bara går så lätt att hitta allt och lösa, men det är mycket som ska med så lika bra att börja. 
 
Uffe kommer vara hos Lottie på Charlottenlind så det kommer bli väääldigt mycket körande på fredagen.
 
Jag tror inte detta kommer bli en vana. Dels blir det väldigt mycket dyrare då vi måste lämna en häst på hästhotell under tiden, sen tiden det tar att ligga och köra är nästintill orimlig om jag inte ska stupa på söndagen. 
 
Men, en gång i livet ska man väl få uppleva det.
 
Tyvärr gör magen sig till känna. Den har varit superbra, verkligen. Men så gick min mormor och kola vippen här i veckan som var och min mors stress påverkar mig nått så alldeles. Då får man ett kolhydratsug och tyvärr.. gör jag det dumma och trycker i mig mer än en halv Bjäre chips, så jäkla korkat.. Hur kan man va såå dum! Det är ju ingen ursäkt men stress gör en galen, sån stress iaf.. Så jag kämpar extremt hårt nu med magsmärtor, orkeslöshet som kommer och går, flushar i ansiktet. Men jaja.. jag är inte orolig, jag vet vad det beror på, jag är lugn i det för första gången. Det ordnar sig med magen...
 
I går hände något riktigt obehagligt.
Jag tog Exito som vilat några dagar för en tur till skogen. Han kändes lugn och sansad. Rider medvetet utan sporrar och spö för jag vill verkligen vänja honom av med det. men kände att jag nog fick ta till en liten kvist i skogen innan vi passerar vägen.
 
Det har bara hänt en gång förr att jag suttit kvar över vägen och så även denna dagen som närmade sig dessutom sen eftermiddag, gud tiden hade sprungit i väg för oss. 
 
Det var hyyysterisk trafik, asså verkligen hysterisk. Tänkte brukar det verkligen va så här illa? men jaha, jag brukar ju rida på morgonen efter rusningstrafik så det kanske kan va den skillnaden och nu var kl 17.00 så det är väl som det brukar. 
 
Väljer att snabba mig mellan två bilar och trycker till Exito med ett travkommando.. som totalt blir ett magplask-han tväärvägrar
Exito:- Över vägen GÅR man, det säger du ju alltid själv dumma människa... J
ag:- Ja jo det är sant men.. men det... eh.. kommer en bil fort..
Exito:- Jaha?! Man GÅÅR! (hästar förstår inte bilar och än mindre trafik)
 
Äppururuhahhf andan i halsen kliver jag av på andra sidan vägen och går till bommen, förbannar mig att jag försökt, han har ju rätt.. morr på mig.. kliver upp igen i granet, börjar rida lite mellan träden i småbackarna och Exito är nu toppladdad, svarar på minsta tanke att flytta sig och laddad till tårna. Älskar när han har den powern! Woaw! han är en 500.000 kr häst då
 
Vi hann rida i 3 min sen ... BOOOOOOOOOOOOOOOOOOMMMM!!
Det lät som ett kanonskott! Men tänkte det kom uppifrån vårt håll.
Helvete! Älgjakten! 
Ahhhrr.. ja, inte bra att vi är på andra sidan vägen om de jagar vi kan ju hamna mitt i skottlinjen eller få vilda djur i vår väg som flyr. Exito var nu topp tunnor laddad och jag var för sliten för att kunna hantera hans hets då jag kände att den var pga rädsla och inte pga energi. 
 
Jag valde att vända mot hemmet. Kliver av vid bommen och ser att en bakboots är på väg av. Jag vet inte varför vi slutade rida med grimma och grimskaft under tränsen men det har vi slutat med sen 1 år tillbaks. Urkorkat då det hade kunnat hjälpa mig nu, hålla honom eller binda upp honom i ett träd. Nu står man där som ett fån och kan inget göra, börjar känna sig lite småstressad över att inte veta hur långt bort jägarna är och det börjar på riktigt skymma. Det är bara att börja gå de 2 km hem och hoppas på att bootsen följer med hem.
 
Trafiken var redan lugnare, passerade men såg Exito stirrade till sin högersida. Fan, djur tänkte jag...
 
Det var med andan i halsen jag gick genom skogen. Det var med sån skräck för grisarna att vi båda nästan sket på oss. Jag skojar inte det var precis så där halvmörkt skymmande och man kunde höra hur det smårasslade i granet. Jag ville bara gråta som ett barn, vara stark för min häst, och springa av skräck men allt det där är en omöjlig kombo så jag sjöng mig genom biten och gick i takt med min andning.
 
Sista 50 metrarna tvärstannade Exito och stirrade. Han stirrade nått så fruktansvärt att jag tappade andan. Ska vi inte hinna innanför stengärdet ens? JELP...
 
 
Nu skakade jag i benen och han såg nästan ut att göra detsamma. 
 
Vi blev stående, det gick bara inte att flytta på benen. Jag skymtar något mörkt, det rör sig.. mot oss.. på andra vägen snett framför oss.. jag ser inte? vad är det.. jag vill nog inte se.. 
 
AAAH! jag skriker högljutt till!
 
-Hej! vinkar grannen som kom gående.. teatertystnad och skämskudde.. 
Exito:- Jamen jag sa ju det bara var Ronny, kan du inte hästiska än?
Jag:- Nä.. jag .. asch.. fnys..
 
Vi gick de sista metrarna hem.
 
Stefan ringer.. :-DET VAR EN OLYCKA! Det var en olycka nere i korset som var smällen.
 
Fy för sörens.. och vi som stått bara en bit i från några minuter innan.. Jag blev helt kall...
 
Stefan fortsätter:- Jag fick ett foto från Tobbe, det såg ut som din mammas bil! Jag ringde henne men det var inte hon!!
 
Jo, det hade väl varit pricken över iet.. 
 
Jag känner mig ganska sliten idag mentalt, som att varit i en stormvind. 
Jag tänker fortsätta förmiddagen med småpul och sen faktiskt ta en vila för magen och en vila för mentala stabiliteten. Laddningen har kommit ur fas kan man säga...
 
Förra veckan gick det i stora hela på räls, jag tänkte att den här gången kommer jag för eeen gångs skull må som en prinsessa på träning, japp.. jag har spelat mina kort rätt.. Men ack, tiden får utvisa. Jag har sällan bett så hårt till någon ovan jord som jag gör just nu. Jag är trygg trots allt, det är ju som det är men ändå... Jag försöker att få lugn heeela vägen..
 
I dag rida Exito, i morgon lite för hand och torsdag vila. Sen bär det av tidigt fredags morgon...