uniquehorse.blogg.se

-Simon! Nu har Exito nått sin nya högsta lägstanivå!

-ehm?!! jaha... ?? hmm.. *kliar sig i huvudet*.. 

-Alltså, det är en bra sak, inte dålig

-nähee! jag tänkte fan de lät inte bra

- Det är JÄTTEbra!

 

När man rehabar är det ganska effektivt att ha en högsta lägstanivå. Vad betyder det?

Jo! När tex en häst som i vårt fall, varit så pass skadad o man försöker finna ut i djungeln vad som är nästa steg o bygga vidare på pyramiden, hälsopyramiden, ok.. den förklarar jag en annan gång.. Men iaf.. Så håller man rätt på var i hälsostatusen är vi idag o var vill vi vara om 1 månad, 3 månader och 6 månader.. Ibland kanske man bara har dag för dag beroende på hur skadan är. I vårt fall var det faktiskt så, dag för dag första månaderna. 

 

Nu 17 månader.. ich? är det va? fram i tiden har vi haft många högsta lägstanivåer. Man sätter en gräns att sämre än så här får ryggen inte röra sig, sämre än så här får hö fram inte kännas, sämre än så här får inte nacken röra sig, sämre än så här får rörelsen i kroppen inte vara, sämre än så här får inte humöret vara, sämre än så här får han inte stå när han kommer in från hagen-efter aktivitet-i vila etc etc, du förstår poängen. 

 

Att skriva dagbok är a och o, utan tvekan. Där skrivs allt ner dag för dag, det skrivs ner allt från temp, till aktivitet, till hur det kändes, till mat som måste ändras, ev tillskott, behandlingar. Man skriver även upp mål för varje månad, man stämmer av om målen är satta, var de rimliga? varför inte? Vad kan jag göra bättre? Ska jag ändra något, osv.

 

Jag kan erkänna att efter vi avlivade Tyr klarade jag inte längre att föra dagbok för Exito. Jag gav upp. Jag var så inställd på att han oxå skulle avlivas att jag bara kunde inte. Jag ville inte mer.. inte alls.. över huvud taget se åt en häst mer. Det har varit extem psykiskt påfrestande att jag för varje dag sagt till mig själv- Idag är sista dagen du behöver gå ut i stallet, sen behöver du aldrig se hästarna mer. Varje morgon sa jag samma sak. Det gick inte längre att vara positiv. Det var en befrielse att få känna att det var sista dagen. Att jag aldrig mer skulle behöva se dom. Det fanns ett slut på helvetet, lite så var känslan. Jag ville bara slippa ut. Varje morgon var en ny dag o ett nytt val.. Sista dagen, du behöver aldrig mer se dom Janet... Ny morgon.. 

 

Tänk vad man kan sparka sig själv framåt. Man klarar alltid mer än vad man tror o det är väl det jag vet någonstans. Jag kunde bara inte se att jag skulle klara en vecka till, en månad till. Jag blev liggandes i sängen, nä.. sant.. jag har inte berättat det för sånt skäms man över, men så har det vara alldeles för många gånger dessa senaste åren och framför allt senaste året, efter olyckan...kan jag berätta nu när jag inte känner så mer. Man ska inte skämmas, men det gör man. 

 

Idag började Exito och jag morgonen på slingan. Jag är så eeeeevigt tacksam till min man och Simon som gjort motionsslingan till oss. Asså.. HIMMELRIKET! Tryggt o säkert kan vi galoppa på o öva kondis. Men vi gör annat med.

Idag körde vi slutor på vartannat, lite öppnor snabbt, snabbt. Han börjar fatta det där med att vara " på tå", upp på tå o dansa med fötterna, inte några jävla betongfötter vill vi ha, nä upp på tå o rör dig! Det börjar sitta. 

Halt, backa o fram med tryck sitter fint. Sist jag var i skogen övade jag tillbaka in högergaloppen som varit helt tappad för en tid.  Slingan här hemma gör det möljigt att galoppera på lixom, att ligga kvar o rulla i galoppen bara. Första gångerna var det supersvårt för honom. Men nu,. .. ha! Som en dans. Jodå, det satt kvar. Lyfter hö hand minimalt PANG kommer galoppen. TACK! Så HÄR vill jag ha det! Inte några jävla skänklar i sidorna, utan egen motor o eget driv! 

FAN va bra han är!

 

När Alternative Healthworks, MD Kleen var här senast, satte Mia nålar för diafragman. Det var så intressant för jag ville där o då nämna att jag tycker han flåsar dåligt eller inget, utan bara blir "stum" och minimalt med svett fast jag tycker han borde svettas. Men tänkte, ae, jag har nog inte kommit upp till gränsen än med honom, så jag säger inget. Vad vet lilla jag.. som vanligt nervärderande mot sig själv.

 

Några dagar efter behandling var jag ute på slingan. Han öppnar spjället o näsborrarna för att trycka in luft, lite svettig. Tja. ok... 

Idag.. Ja jääävlar vad han öppnade spjället o sög in luft genom de vidöppnade näsborrarna, svetten lackade och ja! Där kom det.. Han sprang ett varv 400 m i lagom tempo, nästa kurva kröp han ner o frågade

- Får jag? 

-Absolut! känner du att du vågar, vill o kan så gå..

- WWROOOM!!

 

Kraften sögs ner i backen, jag la mig bakom manen och han gasade vad fötterna höll för för dagen.

Adrenalin delux!

Innan nästa kurva gick jag upp, han sänker tempot lite, suger tag i yttertygeln, ligger fint i kurvan, lite lätt backe ner så lugnt tempo i galoppen, rumpan är med, huvudet söker sig ner, andas Janet....

Nästa kurva suger han tag i backen igen, ställer frågan o jag kryper ner bakom manen som svar på hans fråga. Som en pil är han iväg o jag känner hela hans kropp jobbar under mig. Ett kraftpaket fyllt till bredden med adrenalin o gläjde! Tänk! Att göra en häst glad är lätt! Låt han springa! Känna vinden i håret! Dofterna som passerar i raketfart, intrycken, musklerna, blodet som forsar fram i kärlen är som en höstflod efter regnperiod. 

 

Vi har nu nått en ny högsta lägstanivå.

 

En bekant gav mig det vackraste orden precis som någon kan ge en hästtjej. Om hon inte kan behålla sin häst av olika anledningar, kommer jag få första tur att köpa. Jag har visat mitt intresse för hästen så det kommer inte från klar himmel. Men att få höra de orden, det förtroendet i hennes sorg som det faktiskt är när man är i tankarna, det är sorg utan dess like, tack för ditt förtroende <3. Ooooom vi skulle komma till det läget, får ni veta då. För nu vet jag att hästen har ett fantastiskt bra liv där den är och är det meningen kommer det att bli av, om inte, har hon en magisk häst i sina ägo.