uniquehorse.blogg.se

Känner dig som en tönt i ett visst sällskap

När du öppnar mun blir allt bara fel

Du hälsar, ingen hälsar tillbaks

Känsla av utanförskap

Känner dig klumpig, du låter högt alla stirrar

 

Känns detta igen? Känslan av att vara heeel jäkla fel i fel sammanhang o man bara önskar man kunde försvinna från jorden. Eller bara känslan av att man vill närma sig någon man tycker om i vänskapskretsen o det tolkas fel vad man än säger så det bara slutar med FEL i vilket fall som. Det värker i hela själen o man blir lite gråtmild på insidan. Varför kan jag bara inte vara "som alla andra"?

 

Vissa mår så dåligt av det här att det kan kallas så vackert som social fobi och anses vara lite sjukligt. Ack ack.. 

Men.. låt se...

 

Jag är mulitidiagnostiserad, är inte som alla andra. Det gör att min familj  o främst Stefan måste visa mig en viss hänsyn. Vi har under 13 år utvecklat ett språk som gör att vi ibland bara kan dela en blick så vet vi vad som menas.

 

Jag är mamma till Emma, vi är i symbios o på inget sätt behöver ord. Där spelar min sjukdomsbild ingen som helst roll. Jag är som vilken annan människa som helst o det är nog bara i hennes sällskap jag känner mig frisk o "som alla andra".

 

Stefan har ADHD, vilket gör att jag måste berätta vissa saker flera gånger o på andra sätt hitta ett system som får vardagslivet att funka. Vi har gjort det o ADHD är en tillgång för oss, men ett eget språk behövs som går utanför ramen för vad andra skulle kalla "normalt".

 

Ett samtal med min älskade svärmor idag fick mig att känna mig fullständigt off. Jag förstod inte ett skit av vad om hon sa. Vi har inte ett utvecklat gemensamt språk.

 

Stefan är i symbios med sin mamma o kan förstå allt hon säger i sömnen om det behövs.

 

Är jag på bågskytteträning känner jag mig ytterst utanför. Jag är den enda som skjuter båge från häst, ett annat system. De andra skjuter compound. Vi är nya i gänget, de andra har hängt i många år. Jag förstår inte mycket av vad de säger, vi har ännu inte ett utvecklat språk.

 

Vart vill jag komma med detta?

 

Kanske är det så att det inte är någon konstigt utan helt normalt? Det är kanske så att jag behöver förstå att i alla sammanhang i livet finns massa massa språk. En del har mycket lätt att lära sig en sjuhelsickes massa språk. I den moderna världen kallas det att ha social kompetens. En del har svårare.. eller.. kanske rättare sagt, inte är så villiga att just passa in utan vill behålla sin personlighet

 

Verkar det logiskt?

 

Min fråga till dig: Har du social kompetens mot din häst?

 

Tänk dig, så här, som jag beskriver min upplevelse, måste hästarna känna sig med oss. Jag tror de känner sig klumpiga, aviga, på fel plats på fel tid för människan var så bubblig att det inte gick att tyda riktigt, häst säger hej o vi bara går, häst säger vänta vi hör inte, vi ryter till o häst fattar ingenting.

 

Vi måste visa hästarna mer respekt genom att vilja lära oss att finna ut deras språk, för att tvinga de till att förstå vårt fungerar aldrig. En häst kommer aldrig välja att lära sig vårt språk förren respekt, ödmjukhet, samspel, kroppsmedvetenhet, lyhördhet finns med i bilden. Fram tills dess kommer häst att välja bort dig som partner.

 

Det är minst lika svårt att finna sig tillrätta i människorvärlden för en människa, som det är för häst att finna oss och för oss att finna dem. 

Är det sjukligt? Nä, inte om du frågar mig. Men det ställer extremt höga krav på mig som medmänniska att finna de jag trivs med, där jag ganska snabbt känner att mitt språk förstås o jag känner mig trygg o förstådd. Med respekt för övriga, vill jag välja att inte uppta deras tid utan söka mig vidare.

 

Det ställer extremt höga krav på mig som hästägare att vilja lära mig hästspråket o framför allt individspråket till just den häst jag valt. Är jag villig att lära mig? Är jag beredd att betala med blod, svett o tårar? Har jag mod nog? Hur ser min målbild ut? 

 

Jag vill att du tar dig en funderare på detta. Dela gärna med dig av dina tankar i ämnet.