Ur fas

Det går bra ett tag sen spårar de ur igen. Helt sannslöst lätt att det spårar ur. På något sätt har man glömt vad som händer. Man bara fortsätter. Vill inte se.. vill inte veta. I fantasin har ingenting hänt, har aldrig hänt o kommer aldrig o hända. Här är jag nu. Vakennätter, smärtor med tillhörande diverse skumma symtom. 
 
1.52 säger klockan. Tänker....Svär...Dörren på vid gavel för att kyla ner kroppen som löper amok invärtes.. Stjärnorna lyser på himmeln, jag förbannar mig själv. Lugnet o tystnaden är nästan öronbedövande, på 39 år har jag lärt mig att njuta av lugnet i stillhet, bära smärtan ensam fast jag är också trygg nu o kan göra det utan rädsla. 
 
Lite som Baltazar, slår det upp ett pling i skallen! Mitt i alla tänkarvarven jag gör i huvudet.
 
Det här representerar bara människan! Människans förbannade dumheter. Människans envishet. Människans förmåga att glömma o gå vidare, inte ta ansvar, skylla på något/någon annan. Det är lättare att göra som "som alla andra" o man vill va "som alla andra". Trygghet gör en lite nonchalant.
 
Egenskaper som är superbra i rätt forum. Förmågor som gör att vi kan fungera i flock. Men i feeeel forum, fas eller flock... ja då går det åt hell.. o vem får axla resultatet av handlingen? Troligtvis du själv (jag själv).
 
Så.. fast man har vetskap om att en handling inte kommer leda framåt, kn mansäga att man kommer stå där själv i mörkret med "punka" på cykeln utan bödor o inte en jävla affär i sikte. Det kommer svida o kanske aldrig blir som förr, så gör man ändå som "alla andra"...
 
Jag brukar säga att man kan inte ljuga på arbetstid mellan 8-17, o sen va ärligaste personen i stan resten av dygnet. 
 
Varför är det svårt att vara unik/annorlunda? 
 
Men vet du.. vi vill gärna att våra hästar är unika/annorlunda, men även dem gör vi om "till oss"... fast de har ju en egen flock med sina dumheter/likheter,faser o förmågor till det bättre/sämre?!... Eftersom de inte kan prata för sin sak, är det våra ord som vinner, vår makt, vår envishet, vårt tycke o på inget eller väldigt lite sätt kan hästen få möjlighet att leva i sin fas, sin livsram.
Fast.. de säger till men vi vill inte veta, glömmer, någon annans ansvar, gör "som alla andra".. 
 
Tänker...
 
Att gå emot flocken, det invanda, tänka utanför ramen, våga välja ensamheten.... är vad som krävs för att stå för något annat. Även om man inte vet vad något annat är just nu, är det som erbjuds inte vägen alla gånger.
 
Lyssnade på Lisa Ekdahl P1 sommarprat i morse i stallet. Att våga vara annorlunda, stå för sin person o åsikter blev så tydligt. Det som gjorde henne annorlunda förr är det som "alla"vill vara nu. Lisa är densamme. 
 
Hästvärlden (o många andra världar för den delen) är så tillrättalagd i många avseende så vilket påstående jag än väljer är där en evig fortsättning på vara eller icke vara. 
 
Frågan är:
Vågar du stå för vem du är? Vet du vem Du är kanske är rätt fråga at ställa?
Vågar du gå mot strömmen fast det kan bli ensamt, för din tro är starkare än alternativet som erbjuds o ovissheten tär i mörkret, i hopp om att finna någon som tycker/tror som du, längre fram på vägen?
Kan du skaka om dig själv/ifrågasätta dig själv o din handling för att hålla dig ur det invanda, det trygga, som "alla andra"? 
 
Och... är du tillåtande för den som vågar välja att ifrågasätta/välja annan väg även om din väg går rakt åt annat håll/inte håller med/tycker annat?
 
Bara att höra att man inte vågar testa löslongera sin häst i gruppstallet/ridanläggningen för rädsla att bli utstött/ifrågasatt gör mig skogstokig! 
 
Om vi måste gå på oss själva så hårt, våra flockmedlemmar än hårdare för att rätta in dom på vår väg..
Vad får dig att tro att vi behandlar våra hästar på annat sätt? 
 
Har du inte gjort det innan är det dags nu. Förändring börjar med en fråga som startar inom dig. Förändring kan bara ske genom aktiv handling..som startar hos dig. 
 
Man in the mirror... en själv..
 
Vågar du?