För alla andra

För 20 år sen "dog" mitt jag och det har tagit många år att hitta nån form av acceptans för det o motvilligt hitta ett nytt jag. Ett nytt, som aldrig blir helt utan resten av livet trasigt, i handbojor kedjad till allt som är så långt från mitt gamla jag, ett livstidsstraff för ett brott jag aldrig begått.
 
Idag, med forskning vet man att det är genetiskt o ligger i samma genfel som diabetes 1. Skillnaden är att det finns medicin till D1 men inte för mig.
 
En sak som är min personlighet, min! Som jag älskar, är att jag hjälper alla oavsett vad det kostar mig. Hade jag varit frisk hade jag jobbat som volentär. En bra egenskap om man vill o tror att värme, hjälsamhet föder mer värme som föder mer värme som föder mer.. 
 
Tyvärr kostar det otroligt mkt för min nya skitpersonlighet, den fastkedjade. 
Idag får jag betala dyrt med mitt liv. Jag får en dag mindre i livet, isoleringen är ett måste. 
 
Jag klarar inte längre att betala så dyrt pris trots min tro o min personlighet. Min kropp klarar dåligt fler strider själv. Jag förlorar delar, förmågor o ork för varje gång jag strider för någon annan, den kommer alltså inte tillbaks.
 
Jag har försökt att fatta beslut som tynger mig till tårar. Avsluta sociala belöningar, avsluta eller aldrig påbörja social kontakt o närvaro, avstå från evenemang. Alltså en medveten isolering för att överleva. Den har aldrig o kommer aldrig vara accepterad, omvärlden svarar med kyla o oförstående.
För att jag inte står ut, leker jag "frisk", det kostar mer än vad banken kan låna ut. Slitsamt, ångestfyllt, rädsla o ett maraton varje dag, vareviga dag, var enda satans minut.
 
Idag lägger jag mig plattfall, avbokar o stänger in mig i mitt skitskal. Svart, mörkt, ilska, tårar. Kan inget annat än känna mig orättvist behandlad. 
-Om du bott i Usa hade du kunnat va president, sa hon. Orden som symboliserar styrka, envishet, stå emot, kämpa, att våga tro, o jag tror henne. Jag ÄR stark! Men dubbelt så svag..
 
Trots allt.. som en envis alkoholist, kommer jag likväl stå där snart igen, för någon annan, ta min livssup, för stunden ge mig ruset av belöningen- få va mig själv i mitt riktiga jag, för att få komma "hem"... priset betalas ut fort o garanterat, jag kan inte ångra mig. Priset som är smärta, yrsel, matthet, hjärnsus, benen som inte bär, hjärtklappning, skakningar, illamående, tårar som svider, familj som blir lidande. 
 
För jag tror på att värme föder värme som föder värme i vår iskalla värld. 
 
- I dont give a shit! sa en annan. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunna bli ett uns mer "dont give a shit"-person.