uniquehorse.blogg.se

De kom idag.. en flock tårar.. så mycket ilska, oro, stress.. Så mkt insikt hur lite vi kan styra i våra liv.. Så mkt energi man gör av med till vilken nytta? För vem ska det tjäna? Vem bryr sig om 100 år? Älskade o hatade alla.. Litenheten man känner som människa.. likaså storheten i själen man känner när vägen man grävt fram till sig själv i svett o tårar bara ligger framför dörren blank som guld och skriker på en att det är dags! Man förbannar mörkret med hat, likt förbannat älskar man ljuset med hela sitt inre jag.

 

Lilla jag.. vem är jag och vad är jag i betydelse för någon annan..

 

För 2 år sen alltså året innan olyckan, var Tyr, Git o jag på bågskyttekurs en hel helg. Minnet dök upp på facebook o jag kunde inte hålla tillbaka hatet, tårarna o min kärlek till vår älskade Tyr o värmen för Git som var med mig. Det var stentufft för min ork var inte med mig, inte sömnen heller. Jag var ett vrak dag 2, men var ändå med trots att jag för varje runda kände det som jag skulle trilla av Tyr. Han höll mig uppe, han anpassade sig o var en klippa. Vi skulle tävla i bågskytte i år-17.. planen var utstakad. Vi skulle det ja... I stället avlivades han o vi står helt tomhänta o i sorg. Tystnade efter honom är öronbedövande, än värre än efter Nikki.

 

I år skulle även Exito vara klar för att börja tränas inför vapenträning och medverka på träning hos DKA. Det var tänkt så ja.. Istället har vi gått en extremt hård rond i 17 månader med att laga honom så gått det går. Det har varit polisanmälan, avslag, myndighetskontakter, tidningskontakter, försäkringsdetaljer, veterinärstjafs o till sist en förjävla bra veterinär, rehab rehab rehab så jag kan spy, oro som vänt mig ut o in i en karusell jag inte kan beskriva. Diverse alternativa behandlingar som alla är bra men måste komma i rätt ordning för att ge verkan. Tänkande utanför boxen, timtal på nätterna sökande efter mer forskning/kunskap, diskussioner med stackars vänner som inte vet alls hur de ska hjälpa mig mer än att lyssna. En man som viker sig dubbel för oss o avsätter sin egen tid för att stötta. Allt är mitt ansvar, bara mitt ingen annans, bara jag kan fatta besluten, allt hänger på mig. Ingen kan säga vad jag ska göra o jag känner hästen bäst. När är det dags att ge upp o hur länge kan man fortsätta. Hur mkt pengar finns det att avsätta, vad är rimligt? Lilla jag spricker, läcker ut, letar upp bitarna, limmar ihop mig, torkar tårarna, tänker igen.. bara jag.. ingen annan.. lilla jag spricker igen..

 

En sak är säkert. Det har inte varit rimlig varken ur ekonomisk synvinkel eller energimässig synvikel. Det hade varit enklare att avlivat honom direkt o satt pengarna i en ny då jag tror vi är uppe i dryga runda slängar 100.000 kr på dessa månader. Helt orimligt, jag vet.. 

 

När du står där o ska fatta ett beslut som består av att avliva en häst till eller inte, väger man in många delar. Det är allt från hur vi kanske ska bo de närmsta åren, hur våra liv ska se ut de närmsta åren, hur ekonomin ser ut, vad kan vara möjligt om det inte går vägen/det går vägen, hur mkt kan vi avvara o hur kan vi strukturera om vår tillvaro för att göra det möjligt? För en sak är säkert, bestämmer man sig för att rehaba, så gör man det fullt ut, inte halvdant. Det är så bortkastad tid, energi o även om man inte får tala om det så ja, tyvärr, pengar styr, man måste se till pengarna. En bergodalbana utan dess like, magsug...

 

Ska jag ens fortsätta rida mer? Tycker jag ens det är kul? Det gör jag nog inte? Vad ska det bli av mig?Som min far sagt så många gånger:

- Det kommer aldrig bli något av dig.. Det sitter hårt o jag tror minsann han har rätt.. Jag blev aldrig något, jag blev bara sjuk...

-Vad är något egentligen? reser sig den lilla 6 åriga flickan på insidan i sin vita klänning med armarna i kors o blänger surt..

 

Det krävs en stor skopa tur oxå.. o som alla vet.. är jag inte född med den skopan i min mun. Jag har från den dagen jag föddes fått kämpa för min rätt att vara jag, för mina vänners rätt o slita mitt hår för att komma dit jag vill.. som jag ändå verkar missa precis på mållinjen, helt märkligt...

 

Det jag däremot fått på vägen är en underbar familj som stöttar o fantastiska vänner, riktiga vänner som finns där i vått o torrt. Ärliga vänner, fina vänner. TACK jag älskar er alla <3 Det rör mig till tårar att ni vill vara med mig o älska mig för den jag är. 

 

Det finns ingen säkerhet o vad jag än säger kommer det att ändras 711 gånger o två varv runt jorden i dubbel saltomotal innan vi vet svaret. Men för dagen kan vi väl säga att Exito inte kommer bli en ridhäst att räkna med. Jag bytade hästras för att jag ville få uppleva något annat än tölt resten av livet. Jag skulle hoppa lite, rida lite dressyr, lite WE, lite riddarträning, valla kor för det är jag så rädd för!, rida flerdagarsritter, ja. det mesta du kan tänka med häst o ryttare.. Men så kommer det inte att bli för denne hästen o mig. 

 

För dagen är han "smärtfri" på örter, han är tillräckligt rörlig efter daglig sjukgympa att kunna röra sig i skritt, ytterst lite trav o hellre lite galopp i totalt 4 km utan sveda o värk. Han klarar sig ok med styrketräning men fed up på det. Han klarar ca 3 km på spåret. Vibba varje dag, spolas, värmas, divs kyl eller värmsalvor. Dagliga genomgångar, varje månad akupunktur som extra stöd. Han klarar inte längre att vara skodd utan för att kunna ridas med minimal smärta/noll smärta krävs det att han får vara utan skor. Vattenträning är det roligaste o det är av största vikt att jobba med hans psyke. Glad häst är ett måste för att det ska gå framåt. 

 

Det kommer krävas stora delar in på nästa år oxå för rehab. Nu går vi lite från det stabiliserande till att våga använda kroppen. Känslan är lite som att börja om o jag vill bara slita mitt hår. Någonstans på mitten ska det här sammanflätas.

 

Det som blir av honom blir det. Jag vet att jag gjort mer än många andra skulle göra, jag vet jag har en kompetens i området som är en droppe i havet men dock till hjälp, jag har de bästa i teamet för att lyckas, jag vet min man stödjer vad han kan både med sin tid o det ekonomiska. Men var är det rimligt?

 

När ska man säga att det är stopp? När ska man säga att det gick hit men inte längre o när ska man vara egoist? Kan jag prioritera vad jag vill eller det kommer aldrig vara rimligt?

 

Jag vet min tid är räknad. Rider jag inte skiten av mig själv nu o fem år fram är min tid över. Jag vet det! Det var så väl uträknat med Nikki o var så väl planerat. Det gick inte. .. Exito fanns oxå en plan.. det går inte, han kommer aldrig klara det jag vill men han kommer kanske inte bli ett fall att behöva avlivas iaf ..

Rida o rida är två skillda ting. Man kan stuffa en kortis i skogen o vara nöjd, det kommer aldrig jag att bli, jag vill utvecklas o invecklas o så även mina hästar.

 

Att en fittkärring med hundar inte kunde göra det som lagen säger har förkastat min verklighet o sprängt den i molekyler. När jag ser att ännu en stackars tjej blivit drabbad vill jag bara slå sönder något. O folk svarar de finns lagar som man ska följa. Asså??!! Hur dumma ÄR FOLK?? Det kan finnas hur mkt lagar de vill när den som är förövaren INTE kan bli straffad för att INTE FÖLJA LAGARNA!! 

 

Än mer totalförbannad blir jag för de fega som funnits runt oss som inte bara sagt-Vad kan vi göra för att hjälpa, nästa gång kan det vara jag.. Istället har folk stoppat huvudet i sanden o lotstas som det regnat. Ja, kanske är du en av de som läser detta o ja.. jag är jävligt ledsen på dig för ditt ställningstagande. Jag kommer gilla dig ändå för den du är, men räkna inte med mig när ditt hus brinner om vi säger så.

 

Tårar tårar tårar...

 

Min farmor kommer gå på sin sista fest i jordelivet, väljer jag att säga. Det är begravning på torsdag. 

 

Lilla jag..