uniquehorse.blogg.se

En vaken natt.. reflekterar i nattens tystnad, lugnet börjar bli befriande,  man vänjer sig och så får man fler vänner i ansiktet. Det kallas rynkor😂...

 

Ridbanan är full av grankvistar efter stormen. Det ska snart börja frysa och snöa säger väderappen (vill vi lita på det?) så det måste krattas bort..för hand..suck..

 

Så då kom jag på den geniala ideen. Wildhäst Uffe kan miljötränas lite, jag är megatrött på att "rida med händerna" för mina händer vill ant va stilla eller typ hålla i en pilbåge,lans eller svärd, hand för mig ingår inte i ridning även om jag börjar förstå att de har en sekundär uppgift. Sen behöver jag träna på att kunna anv båda händerna i vilket fall som..

 

Jag kom då på den smarta lösningen att både miljöträna, träna mina händer och hjärna, rida med kroppen, öva vildhästens trygga nerv och jag slipper ett pass Svenssons hand-ridning..

 

Måste säga vildhästen gjorde bra ifrån sig. Några minuter så var han med på min tokighet. Han tyckte jag var och troligen är obota halvkorkad människa men låt gå då. Han har börjat förstå vidden av att leka duktig så får man gottor..även en vild går att muta ibland tydligen. 

 

Jag hade bokat skoning för vilden. Gah!! Gått så bra med lastning men sist tyckte han annorlunda och slog på handbromsen varpå tant Janet var måttligt förb....d.. och där gick det åt hell..

 

Så fick icke ske idag. Förberedde med Tyr stå startklar att träda in som stöd och nu sysselsatt vildes hjärna innan (för springa kan han göra konstant i 14 dgr utan förnödenheter). Emma fick också krypa till korset för hjälp.

 

Det var sååå nära jag ville avbryta när han tvekade flera gånger, skulle precis säga till Emma att hämta Tyr när vilde går in! Naaaww!!! Dutti vilde killen mammas hjärta.

 

Har kamera i släp så ser honom hela tiden. Som ett litet skrämt ljus står han. Lugnt tänker man... tills man ska lasta ut och han dryper av svett.. 

 

4 timmar passerar med miljöträning för honom hos hovslagaren. 10 nervöskissningar och 8 kobajs senare, lastar vi på än fortfarande fullständigt uppkopplad vilde... ut lastar jag en svettlackandes vilde igen.

 

Till synes för ögat om man inte känner honom ser han ok ut. Han är "bara" skärpt.. men på insidan hans pågår ett krig mot människans värld. En värld som inte är hans, som hans själ inte finner någon ro hos, som inte på något sätt tillfredsställer hans naturliga klocka.

 

När jag gick ut i kväll för natthö, vägrade han komma ner. Han står på den högsta höjden i hagen, spanade och försökte hitta sin tillfredsställelse.. att få va fri.. få vara ett med naturen.. så långt från människans värld han kan komma. 

 

Jag går upp till honom..pratar inte..men mina tankar säger till honom tack.. tack för du valt mig, tack för du försöker, tack för allt du lär mig.

 

Uffe är född i Camargue och levde sina första 4 år som semivild. Han fångades in med lasso och transporterades till Sverige.

 

Den som säger att alla hästar kan lära sig allt, alla hästar är lika, alla hästar klarar... personligen anser jag den människan har långt kvar till lärdom.

 

Säkert kan många lära..priset är skenrundor och än mer rädslor är vad de lärt sig.. spö och sporrar med än mer tuckt för att falla in i Svensson-ramen eller priset som den avstängde där  inte längre tror på sin frihet är inom räckbart håll och ger upp som i människans värld anses "snäll".

 

Jag har sett så många Islandshästar hamna i samma fälla, skena, skrämma folk, bli tucktade och en del avstängda för man begränsar deras naturliga nerv pga okunskap.

 

Camarguer och Islands liv är fantastiskt lika. Skillnaden är att Islandshästar inte haft någon fiende på typ 1200 år medans Camarguer än idag 2016 avlas för sina supertalanger att va hårdhudad envis stark klara ett tjurhorn i sidan samtidigf fly om nöden krävs för att skydda. De moderniseras inte i sitt hemland än för att passa standardmarknaden men det har däremot Island gjort redan i många år.

 

Jag kommer aldrig ta förgivet att Uffe kommer vara med på allt jag ser som krävs för att göra honom Svensson-säker. En sida av mig säger att priset kan va för högt.. är jag beredd att offra? Eller rättare sagt, kan jag kräva att han ska offra av sig? Hur lite behöver han offra av sin personlighet, för att vi ska mötas i landet mittemellan?

 

Samtidigt som det gör ont i mig att förstå hans bemötande..ser jag mer och mer hans tacksamhet att han får behålla det som för honom är hans inre önskan..att iaf få vara fri i sin fångenskap. 

 

Vad har din vän för personlighet?

Kan du erbjuda din vän det den behöver för att i själen få ro?

Ställer du rimliga krav utan att tumma på vänskap,trygghet eller är det one man show dvs din väg? 

Hur vill din häst umgås med dig?